DEBATT. Jag har aldrig haft problem med att Kuba kritiseras. En hel del är befogat. Det som däremot stör mig är alla som uttalar sig, utifrån en ideologisk färgkarta som är statisk och förprogrammerad, och menar att allt är dåligt, utan att ha den minsta aning om hur livet är för gemene man på den karibiska ön.
Här ska naturligtvis poängteras att motsatsen finns också. De som utifrån lika stor brist på kunskap hävdar att allt är bra. Att alla fel som påtalas bara är påhitt. Det är det förstås inte heller…
Mest påfallande är den ständigt lika dåliga historieskrivningen. Som brydde man sig inte om vad som ligger till grund för dagens situation. Det spelar ingen roll vad man tycker om den kubanska regimen idag. Fidel Castro, Che Guevara och de andra störtade en USA-stödd diktator vid namn Batista som under lång tid förtyckt det kubanska folket och garanterat västvärldens ekonomiska intressen. Mänskliga rättigheter var det inte någon som brydde sig om så länge sockret var billigt och tillgången till sprit, prostituerade och spel var öppen för digniteter från Hollywood, företag och den politiska eliten i USA.
På de flesta andra håll i Latinamerika var det ju tvärtom. Demokratier störtades för att de nordamerikanska ekonomiska intressena skulle få vara i fred. Och den som till äventyrs nu ändå tror att det var av omsorg om den kubanska befolkning eller demokratin som president Kennedy gav klartecken till den misslyckande Grisbuktsinvasionen 1961 kan ju ta en titt på vilka han bad om understöd; Nicaraguas diktator Somoza och dennes lika odemokratiske kollega Fuentes i Guatemala…
Naturligtvis kan inte ett land leva på meriter från 1959. Mycket av kritiken mot den politiska situationen är riktig och ska framföras, precis som den görs på DN-debatt (20/8). Men var är proportionerna? Kuba – igen? Ingen som rest i Latinamerika ”på riktigt” kan förstå den enorma koncentrationen på Kuba utifrån den verklighet som råder. Våldet och orättvisorna, bristen på sjukvård och skolor, faran för sitt eget liv är så omfattade i så kallade demokratier i Centralamerika att jag blir lika förundrad varje gång uppmärksamheten om detta uteblir.
Eller det blir jag ju inte… Kuba har blivit symbolen för det dåliga. När Sverige, Europa och USA ska visa att man verkligen bryr sig om mänskliga rättigheter och demokrati är Kuba ett strategisk, lätt identifierat och ekonomiskt betydelselöst land att lyfta fram.
Återigen, det här är inte ett försvar av Kuba utan en kritik av den cynism som råder i en värld där ekonomi ständigt går före anständighet. Tror någon verkligen att USA skulle genomföra en verklig ekonomisk blockad mot Kina, trots att hundratusentals uigurer utsätts för vad som liknar hjärntvätt i omskolningsläger? Tror någon att det är aktuellt att sluta att handla med oljestinna stater som Saudiarabien för att man ständigt bryter mot de mänskliga rättigheterna? Eller tror någon att vår regering ens övervägt att sluta sälja JAS-plan till Brasilien, trots skövlingen av Amazonas och det ständiga hotet mot dem som kämpar för miljön?
Kuba är en diktatur och ska som en sådan ifrågasättas och kritiseras, men den uteblivna – eller i alla fall ljumma – kritiken mot länder som är av större ekonomisk betydelse avslöjar vad det är som verkligen räknas. Pengar, pengar och åter pengar. Att det dessutom, när vi pratar om Latinamerika, räcker med att kalla sig för demokrati för att slippa kritik gör det bara än mer pinsamt. När läste ni senast någon kritik av ”demokratierna” Haiti, El Salvador, Honduras eller Guatemala?
