Prince var ett musikaliskt geni och han utmanade könsnormer och sprängde gränser. Dessutom hade han ett stort socialt engagemang. ”Hans enorma popularitet har nog mycket att göra med hans hängivenhet, hans professionalitet och den starka känslan av att allt han gjorde kom rakt ur hjärtat”, skriver Nike Markelius.
Vackre Prince Rodgers Nelson har lämnat livets scen, endast 57 år gammal. Det är förkrossande att han gick så tidigt. Han lämnade oss mitt i steget, i sin studio, där han endast några dagar tidigare suttit vid sitt lila piano och haft dansparty. Han var i sanning ett musikaliskt geni och den coolaste mest passionerade scenpersonligheten. Han intog scenerna med en strålande självsäkerhet och kraft som utmanade könsnormer och sprängde gränser. Han spelade på tå, sjöng och dansade fritt och träffsäkert, dessutom var han en lysande gitarrist och låtskrivare. En framvällande musikalisk urkraft med ett osannolikt ös. Killen stod inte still en sekund på scen.
Jag sögs in i hans värld på 80-talet genom den livfulla och snygga musiken på skivorna ”Purple Rain” och ”Parade”. Jag fastnade för svänget, romantiken och den glödande attityden och tajmingen hos honom och musikerna han omgav sig med. Han hade ett naturligt genustänk och hans band var glädjande nog ofta blandade. I flera sammanhang samarbetade han med suveräna trummisen Sheila E och i hans band The Revolution fanns låtskrivarparet Lisa Coleman (klaviatur) och Wendy Melvoin (gitarr) med som hans kompmusiker.
Prince var djupt religiös och bedrev vid sidan om musiken ett omfattande humanitärt arbete för att ge socialt och ekonomiskt stöd till mängder av utsatta personer i samhället. Han hade även ett starkt engagemang för djurrätt och var vegan sen 90-talet. I låten ”Animal kingdom” sjunger han om sin avsmak inför dödandet och ätandet av djur och uppmanar oss att låta våra bröder och systrar i haven vara ifred.
Låten ”1999” sägs vara en protestlåt mot utvecklingen av kärnkraften. Han skrev även låtar till andra artister, till exempel hittarna ”Nothing compares to you” med Sinead O’ Connor och ”Manic Monday” med The Bangles.
Hans enorma popularitet har nog mycket att göra med hans hängivenhet, hans professionalitet och den starka känslan av att allt han gjorde kom rakt ur hjärtat. Hans stolta integritet och lekfulla förmåga att integrera sexualitet och genuin lust i musiken på ett snyggt och läckert sätt gjorde honom också till en av de viktigaste förebilderna vi haft, vad gäller att våga gå sin egen väg, utan att snegla på andra. Han lämnar efter sig en makalös låtskatt och kommer alltid att bli ihågkommen som en av de allra största musikerna genom tiderna.
”Life is just a party and parties weren’t meant to last”. (”1999”)
