Igår lämnades betänkandet “Bygga, bedöma, betygsätta” in till regeringen och utredaren  Jörgen Tholin presenterade sina förslag i en debattartikel i DN.
Ett av förslagen är riktigt positivt, betygen ska, så fort regering och riksdag antar det, kunna sättas på “kompensatoriska” grunder. Det innebär att bara för att en elev råkar vara lite sämre på något delämne behöver inte hela betyget bli sänkt till den nivån. Lärare får istället rollen att väga samman elevens samlade kunskaper för att sedan sätta det betyg som bäst motsvarar dessa. Nuvarande ordning säger att om du bara når godkänt (E) inom ett delmål så spelar det ingen roll om du får A på resten, högre än D kan du ändå inte få. Det här har varit en stor del av den betygsstress som allt mer växt fram och en ändring är väldigt välkommen.

Sen kommer vi till de andra ändringarna, flera av dem är storskaliga. Man vill införa ämnesbetyg istället för kursbetyg, att betygen ska viktas efter hur bra skolan presterar på nationella proven, att fler betygssteg ska införas och man föreslår även ett avslutande examensprov för gymnasiet. Förhoppningen med ämnesbetyg är att de fördjupande kurserna ska upplevas mindre fragmenterade och att ett E i matte 1 inte ska sabba för den som får ett A i matte 5. Ämnesbetyg är svårt att riktigt veta vart det landar, det finns risker och det finns nackdelar med båda systemen, men helt klart är det något som efterfrågats av många, väldigt länge. Däremot finns det vissa tydliga risker med det system som läggs fram nu, betänkandet föreslår att det sista betyget (som är godkänt) ska utgöra ämnesbetyget. Det innebär att elever riskerar att välja bort att fördjupa sig i ett ämne, av rädsla för att få lägre slutbetyg. Därmed inte sagt att ämnesbetyg i sin helhet behöver vara dåligt.

Utredningen går vidare med förslag om ytterligare ett betygssteg för underkänt. Det framstår som absurt. Som att sätta upp en termometer i helvetet, för att besökarna ska veta hur de ligger till. Tanken är att stimulera och motivera ockdå dem som inte nått godkänt, genom att de ser att de gör framsteg. Även om de fortfarande inte har nått målen för godkänt, så kan de ha nått målen för nästan godkänt (Fx). Men det slår fel, vi vet att betyg drabbar de svagaste eleverna absolut hårdast. Om vi var osäkra räcker det med att läsa utredningen, som bland annat berättar hur vetenskapsrådets forskningsöversikt visar att “Summativ bedömning (betyg) och negativ feedback påverkar dock lärande, motivation för lärande och prestation negativt över alla åldrar, även om effekten är tydligare hos elever i yngre åldrar och hos lågpresterande elever.“ Att då införa ännu ett betygssteg, så att ett underkänt betyg ännu tydligare pekar ut den som får det som misslyckad, som icke godkänd, kommer näppeligen lyfta hart när någon alls. Eller på utredningsprosa: “Samtidigt föreligger en risk att elever med svaga betyg blir mer stigmatiserade i ett system med flera underkända betyg.”

Det finns en ironisk tvist i det här.  Genom att införa Fx, och dessutom ge det meritvärdespoäng (vid ansökan till gymnasiet) tar man bort ett i utredningen så kallat “tröskelvärde”, där lärarens bedömning får väldigt stor påverkan på en enskild elev. Det kan tyckas särskilt viktigt att få bort dem, men det finns, lite i skymundan, en annan konsekvens. Lärare har en tendens att väga in lite fler saker än bara kunskaper, speciellt för dem som befinner sig nära gränsen så att eleverna får ett E som de egentligen inte “förtjänar”. Inför man ett Fx, ett nästan godkänt, kommer färre lärare sätta ett felaktigt godkänt.

Konsekvensen av det beskrivs i appendix, på sidan 729: “De elever som på detta sätt fick generösa provbetyg verkar sedan ha klarat sig bättre än förväntat, givet den generösa betygssättningen, i gymnasieskolan. De elever i studien som däremot inte fick ett generöst provbetyg och ej godkänt slutbetyg i matematik blir däremot ej antagna till ett nationellt program i gymnasieskolan, vilket får stora konsekvenser. Dessa elever läser i mindre utsträckning på högskolan, blir oftare tonårsföräldrar och tjänar mindre pengar.”

Det är klart att det är betyg som sådana det är fel på, och när det är dags att motivera sitt förslag med ytterligare ett betygssteg hänvisas det inte längre till forskningen. Man häpnar. Att det får vara så här, i utredning efter utredning förklaras det hur skadliga betygen är för de svagaste eleverna, de med färst godkänt. Och hur lusten att lära riskerar att bytas mot jakten på höga betyg bland de framgångsrikare eleverna. Men i utredning efter utredning ignoreras det.

Vare sig förslaget för viktade intagningspoäng efter hur en skola presterar på nationella proven, relativt sina betyg, eller förslagen om “examensprov” från gymnasiet, framstår färdigarbetade, även fast Tholin lyfte dem i sin debattartikel. När det gäller “examensprovet” där provresultatet ska redovisas parallellt med betygen framgår det inte ens vad exakt man tror sig uppnå. Det finns redan ett prov som kan användas för antagning till högskola, som redovisas separat, som är fritt för alla elever att skriva när de vill, om de känner behov.

Man undrar om det inte räcker? Vad tillför ett tvång? Det tas upp som ett sätt att hålla tillbaka betygsinflationen. Nästan så att man tror att det är elevernas obehag inför att ha betyg som skiljer sig för mycket från provresultaten man vill åt.

Betygssystemet behöver verkligen revideras. Delar av de förslag som läggs fram i den här utredningen är positiva, men de räcker inte. Sammantaget finns det en risk för att det blir än värre. Vi behöver en ny utredning, en där förslagen går i en grön anda, med solidaritet med samhällets svagaste för ögonen.