I Stockholms skärgård, Gotland, Öland och stora delar av ostkusten har många observationer av cyanobakterier gjorts i augusti, speciellt under den senaste veckan, enligt Informationscentralen för Egentliga Östersjön.

Den blå-grön-bruna hinnan på vattenytan är – och förblir – ett återkommande inslag under varma, svenska, sommardagar, förklarar Karin Rengefors, professor i akvatisk ekologi vid Lunds universitet och specialist på algblomning.

– Varmt blir det mer eller mindre varje sommar. Och då blommar algerna. Om vi ser dem beror mycket på väder och vind – om ansamlingarna blåser in i vikarna, säger hon.

Mikroalgerna finns alltid i vattnet, både i sjö och hav. För det mesta märker vi inte av dem.

Näringsrikt vatten

Det som avgör om det blir algansamlingar – som sedermera driver in mot badstränder och orsakar besvär – är hur varmt det är och hur mycket näring det finns i vattnet. I Östersjön kan algerna frodas i augustivärmen, i och med halten av näringsämnen.

– Det är främst fosfor och kväve som utgör näring för algerna i Östersjön och i annat sötvatten. De finns till viss del i naturen, men det kommer extra mycket av mänsklig aktivitet som jordbruk, industri, avgaser och avlopp, säger Rengefors.

Ser man till hela världen ökar algblomningen, bland annat på grund av klimatförändringar och utsläpp.

– Men det kan minska lokalt. I Sverige har vi varit duktiga på reningsverk, och i många sjöar ser vi en minskning samtidigt som det ökar ute i haven i och med utsläpp från många håll.

Det som påverkar Östersjön är i hög grad diffusa utsläppskällor, som jordbruk och små avlopp, förklarar Rengefors.

– Kommunala avlopp och liknande är välutvecklade i Sverige. Det är svårare med jordbruk, eller fastigheter i skärgården. I en vik kan det finnas hundratals småstugor med enkel rening, som bidrar med utsläpp. Vill man göra något själv kan man se till att ens eget avlopp inte rinner ut i havet, säger hon.

Alg på västkusten livsfarlig

De blågröna algerna observeras inte alls i samma utsträckning på västkusten.

– I haven finns det andra typer av alger, exempelvis dinoflagellater, också kallade pansarflagellater, som är minst lika problematiska. Men de flyter inte upp till ytan och därför syns de inte. De ackumuleras i musslor, vilket gör att musslorna blir giftiga och äter man dem kan man bli jättesjuk och till och med dö, säger hon.

Men algerna har sin roll i kretsloppet, säger Rengefors, som poängterar att lagom nivåer och en mångfald är eftersträvansvärt.

– Algerna finns naturligt, och utan dem skulle vi inte ha någon fisk, till exempel. Man kan se vattnen som en blomsteräng med jättemånga arter. Alla behövs och är en del av ett kretslopp. Det är när en enskild sort får dominans som det blir ett besvär, säger hon.