Jag sitter i en arkitektritad stol på ett kontor som inretts i en ”lugnande grön kulör” hos en terapeut. Som vanligt är bekymrade blickar, en penna som upprepade gånger trummas mot hakan och långa pauser ett genomgående tema. Och så kommer den obligatoriska frågan: Vad gör du på dagarna? Jag svarar att jag är musiker och föreläsare, men mestadels sjukskriven. Vad jag föreläser om? Psykisk ohälsa och självskadebeteende! Djupa veck bildas nu på terapeutens panna och denne sätter sig till rätta på stolen, nervöst. Lång tystnad.

Det anses nämligen problematiskt det här, att föreläsa om ett illamående man fortfarande lider av. Terapeuten tror att det blir destruktivt, det finns en bild av att man måste vara klar med sina svårigheter innan man kan prata om dem. Jag anser att det finns ett behov av att prata om psykisk ohälsa, inte bara som något man övervunnit, utan som en sak som existerar.

Det finns fortfarande en friskhetsnorm i alla dessa gröna terapeutrum, i Försäkringskassans och socialens lokaler, och ja, i hela samhället egentligen. Det anses vara normalt att må bra, man ska klara av ett 9–5-jobb, två och ett halvt barn, samtidigt gå på gymmet tre gånger i veckan och endast äta närproducerad ekologisk rawfood. Och då, bara då, har du mandat nog att berätta om dina upplevelser, upplevelser som du hade förut, innan du hittade zumba och sockerfria dadelmuffins.

Min historia är alltså ingenting värd om jag inte ”ryckt upp mig” och kommit ut på andra sidan. Men vad händer om det inte finns något slut i tunneln? Vad händer med alla dem som inte fixar morgonspinning och heltidsjobb? Ska deras röster aldrig bli hörda?

Tillbaka till det gröna lugnande kontoret. Jag har zoomat ut, försöker tänka på något fint, ett vackert ackord på gitarren, min söta hund eller vad fan som helst. För jag vet, jag vet att om jag lyssnar på det psykologen nu orerar om kommer jag bli en av dem som aldrig sagt ett ljud om mitt mående. Min historia kommer att förbli oberättad och jag kommer att tyna bort liksom många före mig och som så många som kommer efter. För i vårt samhälle har du ingen plats om du inte har kommit över dina svårigheter, och hur fan ska vi kunna göra det när det inte är accepterat att också vara i dem?