DEBATT. Jag tänker på hur olika innebörd ett ord kan ha beroende på var det uttalas. Hur samma ord, uttalat på samma vis, målar en helt annan verklighet, en helt annan sanning.
När vi här i vårt trygga – och bortskämda – Sverige hör ordet ”vårdkö” svär vi och tar det för ett misslyckande. Vart tar skattepengarna vägen undrar vi, samtidigt som vi byter kanal på den nyinköpta plasma-TV:n på väggen och slötittar på ännu en serie om den perfekta, materialistiska dröm vi aldrig kommer att nå.
I den lilla byn utanför staden San Miguel, nära den mexikanska gränsen, som jag besökt så många gånger var det tvärtom. Där, bland de runda bergen, lever man ett annat liv. Byhälsovårdaren och den traditionella barnmorskan sköter, med begränsade resurser, det mesta av människornas sjukdomar och skavanker.
Här betyder ”vårdkö” att läkaren äntligen kommit till byn och man ställer sig hoppfullt i kön utanför mottagningen och väntar på sin tur. Vem vet när hen kommer tillbaka nästa gång. I dag är dock en bra dag och kön som ringlar sig ända ner mot det lilla torget betyder att det, trots allt, finns en möjlighet att få bot för det som så sent som igår kändes tröstlöst.
Vi tar saker för givna som för andra bara, i bästa fall, är ett sällan återkommande ögonblick av hopp. Jag menar att vi behöver bli medvetna om att så är fallet i betydligt större utsträckning. Visst finns det anledning att beklaga sig ibland, men en smula ödmjukhet inför den välfärd vi har tillgång till skulle säker göra att vi värnade den bättre.
I samma by bor också min gode vän Carlos, som jag tyvärr inte träffat på flera år nu. Han ber i ett enkelt hus med sin familj som också rymmer hans pappa, mamma och syster samt hennes barn. Ofta har vi pratat om framtiden och jag har lyssnat till hans förhoppning om att hans fyra döttrar ska kunna gå ut skolan. Är man en fattig tjej från urbefolkningen som bor på landsbygden är det långt i från givet. De allra flesta, både tjejer och killar, börjar visserligen skolan som de ska, men ofta är det slumpen som avgör vem av syskonen som får slutföra utbildningen.
Jag tänker ofta på Guatemala och mina vänner där. De på landet och de i staden. Turisterna har slutat komma sedan pandemin bröt ut, men de som tvingas jobba i de informella sektorn – utan någon form av social trygghet – sliter vidare för att få ihop till mat för dagen. Covid-19 sprider sig allt snabbare i de kretsar där våra samtal om ansiktsmask eller två meters avstånd är långt borta.
Här i Sverige kan vi i dagarna läsa om hur företaget Amazon etablerar sig i en mellanstor stad. Somliga gläds och pratar om arbetstillfällen. Andra räds nedläggningar av lokala företag när alltmer beställs på nätet.
Amazons grundare, Jeff Bezos, sägs ha en förmögenhet på 178 miljarder dollar och vara rikast i världen.
Jag tror inte att någon människa riktigt kan fatta vilken enorm summa det är.
Om vi återvänder till Guatemala så har landet ungefär 17 miljoner invånare och enligt Världsbanken uppgår deras totala BNP till 78 miljarder dollar. Det innebär alltså att Jeff Bezos samlade tillgångar är värda mer än dubbelt så mycket som summan av den totala konsumtionen av varor och tjänster, bruttoinvesteringar samt export minus import i Guatemala. Ett land som dessutom rymmer enorma skillnader mellan de rikaste och de allra fattigaste.
Jag får tårar när jag skriver det här, när jag tänker på hur resurserna i världen fördelas och när jag inser hur lite som görs för att detta ska förändras vad som än sägs. Vi pratar om omställning här i den rika världen, men vad ska de runt om i världen göra som inte har något att ställa om från?
Jag älskar Guatemala och jag drömmer om en rättvis värld, utan rasism och andra fördomar och med en natur i balans.
