Det var meningen att EU:s nya återvändarprogram skulle ha startat i mars i år för att avlasta Grekland med sina överfulla flyktingläger. Men coronapandemin kom i vägen.

Programmet genomförs av Europeiska kommissionen, tillsammans med FN:s internationella organisation för migration, IOM, och de grekiska myndigheterna.

I den grekiska övärlden har över 29 000 flyktingar trängts ihop under svåra villkor, i läger med faktisk kapacitet för runt en femtedel. För att lösa problemet går strategin ut på att få totalt 5 000 flyktingar att frivilligt delta i ett återvändarprogram.

Ny start – gammal idé

I programmet erbjuds flyktingarna en summa pengar på 2 000 euro, det vill säga runt 20 600 svenska kronor, rådgivning och flyg tillbaka till det ursprungliga hemlandet.

EU: s kommissionär för inrikes frågor, Ylva Johansson, säger att pengabidraget är till för att hjälpa asylsökande att börja om i sina ursprungsländer.

I torsdags, när den första gruppen med 134 irakier lämnade landet, sa den grekiska regeringens talesman Stelios Petsas enligt nyhetskanalen Al-Jazeera att det här var det största frivilliga återvändandet som Grekland någonsin hade genomfört och att det hittills var det största – i år – i Europa.

EU:s återvändarprogram är långt ifrån någon ny idé och metoden har praktiserats stort i ett antal år.

I samverkansprojektet, The EU-IOM joint initiative, som startade 2016, ingår 26 afrikanska länder som till exempel Algeriet, Eritrea och Sudan.
På IOM:s  hemsida står att programmet ”gör det möjligt för migranter som beslutar att återvända till sina ursprungsländer att göra det på ett säkert och värdigt sätt.”

Hittills har totalt 81 000 afrikanska migranter återvänt till sina gamla hemländer med hjälp av programmet som har en budget på 357 miljoner euro, det vill säga drygt tre miljarder svenska kronor.

Svårt liv

Tidningen Euronews har gjort en undersökning av villkoren för återvändare i sju av de länder som ingår i The EU-IOM joint initiative, som publicerades i juni i år. Deras rapportering visar på brister i stöd och ifrågasätter frivilligheten i att återvända för flyktingarna.

Av de 81 000 flyktingarna som har flugits tillbaka har närmare 33 000 åkt från Libyen, där många av dem har suttit i beryktade interneringsläger med misshandel, inbördeskrig och tortyr. Eller har de utsatts för våld och övergrepp på flykt.

Deras behov av vård och omsorg kan vara stort men programmet har misslyckats med att hjälpa dem, enligt tidningens undersökning.

I till exempel Sudan har bara 766 personer av runt 2 600 återvändare fått ekonomisk support, enligt IOM:s egen statistik. Som anledning till det uppger organisationen en hög inflationstakt, brist på både varor och kontanter på den sudanska marknaden.

Hjälp uteblir

James flögs tillbaka till Nigeria från Libyen 2018. Då hade han överlevt 
ett skeppsbrott i Medelhavet, rest genom ett halvt dussin afrikanska stater, blivit skjuten och tillbringat två år med tortyr i Libyens interneringsläger.

Det har varit svårt för honom att komma tillbaka. Familj och vänner har förskjutit honom för att han misslyckades med att ta sig till Europa. Nu sover han på golvet till sin frisérsalong eftersom han inte lyckades att få ihop tillräckligt till hyran för sin bostad.

Han berättar för tidningen Euronews:

– Det finns ingen lycka med att du är tillbaka. Ingen verkar bry sig om dig […]. Du kom tomhänt tillbaka.

Mindre än hälften av 3 514 återvändande flyktingar till Kamerun som fick någon form av rådgivning, rapporterades av IOM i slutet av november förra året som ”effektivt integrerade.”

Värre var det för Berline, Rachel och Sandrine som utsatts för våldtäkter och misshandel i Libyen. Varken Berline eller Rachel fick några utlovade pengar av The EU-IOM joint initiative i Kamerun. Sandrine fick det men hon berättar att pengarna inte räckte långt.

Tidningens rapportering visar också att många i det här programmet kommer tillbaka till de svåra villkor som de en gång flydde ifrån. Ibland har blivit ännu värre. Det kan till exempel handla om stora svårigheter att få jobb och kunna försörja sig i konfliktfyllda och klimatdrabbade områden.

Men det finns också lyckade exempel, som i fallet med Seydou. Han återvände till Mali där pengarna från IOM och EU kunde användas till att betala medicin åt hans sjuka fru och bostadshyra  i tre månader. Han fick också en affärskurs och en motorcykeltaxi via programmet.

Bra för EU men inte för flyktingar

En studie av den libyska människorättsaktivisten och forskaren Amera Markous framhåller att migranter och flyktingar inte har tillgång till tillräckligt med information för att kunna göra en välgrundad bedömning om de ska återvända till sina länder när de befinner sig i ett nödläge, till exempel i ett libyskt interneringscenter.

– Hur ser du till att de åker tillbaka för att de vill och inte bara för att de är desperata och IOM ger dem det enda alternativet?, kommenterar hon till Euronews.

Sådant som missbruk, stress och brist på medicinsk vård kan påverka migranternas beslut att återvända. Jean-Pierre Gauci, seniorforskare vid British Institute of international and comparative law, lyfter fram risken med att flyktingar i interneringscentra kan bli pressade till att registrera sig för programmet.

Loren Landau, professor i migration och utveckling vid Oxford säger till tidningen Euronews att EU-IOM-initiativet inte är utformat med migranternas liv i åtanke:

– Målet här är egentligen inte att göra migranter lyckliga eller att återintegrera dem, utan att bli av med dem på ett sätt som passar för européer.

Han fortsätter:

– Om vi med ”fungerar” menar: att bli av med dessa människor, så fungerar projektet. Det är en bra deal, för EU. [Det] syftar inte till att lösa grundorsakerna till migrationen utan skapar en ursäkt för sådana här deporteringar.