Pandemin riktar ljus på frågan om trångboddheten i Sverige och pekas ut som en anledning till att vissa delar av landet har drabbats extra hårt av viruset, till exempel Stockholmsförorterna Rinkeby och Tensta och Bergsjön i Göteborg.

Men avsaknaden av folk- och bostadsräkning gör det svårt att veta hur många som faktiskt lever trångt och hur trångboddhet bör definieras.

– När journalister gör reportage så har man hittat någon familj som bor i en trerumslägenhet och så är de två vuxna och fyra barn – är det trångt? Ja, det är det förmodligen, men varje hushåll har olika tolerans för det där, säger Micael Nilsson, expert på bostadssociala frågor på Boverket.

Att bo trångt gör man så väl i förorterna där nyanlända, som ofta har svårt att slå sig in på arbetsmarknaden, har råd att bo som i attraktiva delar av innerstaden där medelklassen tränger ihop sig.

– Till exempel många Södermalmsfamiljer bor ju otroligt trångt. Två vuxna och tre barn som bor i en tvåa och har skapat sig ett slags ”compact living”, konstaterar Micael Nilsson.

Rest från annan tid

Sedan andra världskrigets slut har vi räknat trångboddhet utifrån olika trångboddhetsnormer som har förändrats med tiden. 1945 sattes gränsen vid max två personer i varje rum och att ingen skulle behöva sova i köket. Tjugo år senare kom norm två som innebar att ingen heller skulle sova i vardagsrummet. I dag är 5,5 procent trångbodda enligt den normen.

Medan 17,9 procent är trångbodda enligt norm tre som inrättades 1986 och definieras som att alla ska ha ett eget sovrum, förutom makar eller partners som kan dela.

Micael Nilsson anser att normerna inte längre har någon betydelse och att det är ett ganska trubbigt mått för att räkna ut trångboddhet.

– Normerna hade starka kopplingar till bostadsbidragssystemet och den politiken skulle få människor att hela tiden flytta till bostäder som var anpassade till familjens storlek, säger han.

– De är en rest från en annan tid då de var en del av en bostadspolitik som vi inte längre har kvar i dag.

Ny norm efterfrågas

Den genomsnittliga bostadsarean per person i Sverige är i dag 42 kvadratmeter och om man ser till en majoritet av befolkningen så tycker Micael Nilsson inte att det finns någon trångboddhet att prata om. Däremot finns det delar av samhället där det är ett faktiskt problem. Men det finns en återkommande brist i att vi inte vet hur många det rör sig om.

– Vi kan absolut inte lita på statistiken när det kommer till de allra mest utsatta familjerna eftersom de bor i andra eller tredje hand och de bor i områden där folk har skrivit sig på bostäder som de inte bor i. Men helt klart är det så, med alla mått mätt, att det finns hushåll som är väldigt trångbodda.

Liberalerna har efterfrågat ett nationellt mål för att minska trångboddheten.
I dag är man trångbodd om man delar rum med sitt syskon.

– Vi menar att det inte kan vara det mått som man ska följa om man vill komma åt den trångboddhet som skapar ohälsa, och som gör att barn inte kan göra sina läxor hemma, sade partiledaren Nyamko Sabuni i juli.

I september ska Boverket, på regeringens efterfrågan, presentera förslag på hur återkommande bedömningar av bostadsbristen ska utföras. Ett förslag är att man behöver förbättra trångboddhetsräkningen.