1 JULI – F-ORDET
Vi är fyra stycken på talarlistan vid Vatikanens presskonferens, inklusive en av ordförandena i FN:s klimatpanel. Alla utom jag är katoliker. När föreståndaren för den Heliga stolens pressavdelning, fader Federico Lombardi, presenterar mig beskriver han mig som en »sekulär judisk feminist«, en formulering som jag hade i mitt manus men aldrig förväntade mig att han skulle upprepa. Allt annat som fader Lombardi säger är på italienska, men dessa tre ord uttalas långsamt och på engelska, som för att understryka hur främmande de är.

Den första frågan jag får kommer från Rosie Scammell, från Religion News Service: »Jag undrar hur du skulle bemöta katoliker som är bekymrade över att du, liksom andra människor som inte är överens med vissa katolska läror, är involverad här?«

Detta är en referens till att vissa traditionalister har beklagat sig över alla hedningar, inbegripet FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och ett uppbåd av klimatvetare, som sågs till inom dessa anrika murar strax innan encyklikan publicerades. Man är orolig för att diskussionen kring planetens överbelastning ska leda till en försvagning av kyrkans opposition till preventivmedel och abort. En redaktör på en populär italiensk katolsk webbplats formulerade det nyligen i följande termer: »Den väg som kyrkan tar är exakt följande: att i tysthet godkänna befolkningsreglering samtidigt som man talar om något annat.«

Jag svarar att jag inte är här för att få till någon sammanslagning mellan den sekulära klimatrörelsen och Vatikanen. Om emellertid påve Franciskus har rätt i att svaret på klimatkrisen kräver fundamentala förändringar av vårt ekonomiska system – vilket jag tror att han har rätt i – kommer det att krävas en enastående bred rörelse för att driva fram dessa förändringar. En rörelse som äger förmågan att navigera mellan politiska oenigheter.

Efter presskonferensen säger en amerikansk journalist till mig att hon har »rapporterat från Vatikanen i tjugo år, och jag trodde aldrig att jag skulle få höra ordet ’feminist’ från det podiet.«

För sakens skull kan jag berätta att luftkonditioneringen fortfarande var på.
De brittiska och nederländska ambassadörerna vid den Heliga stolen är värdar för en middag ordnad för konferensens arrangörer och talare. Över vin och grillad lax kommer diskussionen in på de politiska följderna av påvens kommande resa till USA. En av de gäster som är mest bekymrad över detta kommer från en inflytelserik amerikansk katolsk organisation. »Den helige fadern gör det inte lätt för oss genom att åka till Kuba först«, säger han.

Jag frågar honom hur det går med spridningen av Laudato Sís budskap därhemma. »Det var olycklig tajming«, säger han. »Den kom ut ungefär samtidigt som högsta domstolens utslag rörande homosexuella äktenskap, och det tog över hela diskussionen.« Det är förvisso sant. Många amerikanska biskopar var välvilligt inställda till encyklikan, men det var en välvilja som inte ens kom i närheten av den katolska eldkraft som ägnades åt att protestera mot högsta domstolens beslut en vecka senare.

Kontrasten är en livlig påminnelse om hur långt påve Franciskus måste gå för att kunna förverkliga sin vision av en kyrka som lägger mindre tid på att fördöma människor som gör abort och använder preventivmedel, eller vilka de väljer att gifta sig med, och mer på att slåss för de förtrampade offren för ett synnerligen ojämlikt och orättvist ekonomiskt system. När klimaträttvisan måste konkurrera om sändningstid med fördömandet av samkönade äktenskap hade den inte en chans.

När jag på vägen tillbaka till hotellet blickar upp mot S:t Peterskyrkans upplysta pelare och kupol slår det mig att denna kamp mellan viljor kanske är det verkliga skälet till att sådana eklektiska utomstående som jag bjuds in till denna klosterlika värld. Vi är här för att det helt enkelt inte går att räkna med stöd för Franciskus omvälvande klimatbudskap från särskilt många av kyrkans mäktiga invigda – och vissa skulle uppenbarligen mer än gärna se att det lades till vila bland alla de andra hemligheterna som ligger begravda i denna muromgärdade enklav.

Innan jag går och lägger mig tillbringar jag ytterligare lite mer tid i sällskap med Laudato sí, och plötsligt slås jag av något. I det inledande stycket skriver påve Franciskus att »vårt gemensamma hem är som en syster som vi delar vårt liv med, en vacker mor som öppnar sin famn för oss.« Han citerar den helige Franciskus av Assisis »Solsång«, där det står: »Lovad vare du, min Herre, för vår syster, Moder Jord, som föder oss och bär oss, och framalstrar allehanda frukter, och färgrika blomster och örter.«

Flera stycken längre ned noterar encyklikan att den heliga Franciskus »var ett med hela skapelsen, predikade till och med för blommorna och inbjöd dem att ’prisa Herren, som om de hade begåvats med förnuft’.« Enligt S:t Bonaventura, säger encyklikan, kallade munken från 1200-talet »alla varelser, hur små de än var, för »bror« eller »syster«.

Senare i texten pekar påve Franciskus på olika bibliska föreskrifter att sörja för de djur som ger oss föda och arbetskraft, och drar slutsatsen att »Bibeln inte ger något utrymme för en tyrannisk antropocentrism som inte tar hänsyn till andra varelser.«

Att utmana antropocentrismen må framkalla gäspningar hos miljöaktivister, men för den katolska kyrkans toppnivå är det en annan sak. Det är svårt att hitta något mer människocentrerat än den närmast orubbliga judisk-kristna tolkningen att Gud skapade hela världen enbart för att tillgodose Adams alla behov. Vad gäller tanken att vi tillhör samma familj som alla andra levande varelser, med jorden som vår livgivande mor, är den välbekant för miljöaktivistiska öron.

Men från kyrkans perspektiv? Själva syftet med utplånandet av hedendomen, animismen och panteismen var att ersätta en moderlig jord med Gud Fader och åderlåta naturen på dess heliga kraft.

När Franciskus hävdar att naturen har ett värde i och av sig själv kullkastar han sekler av teologisk tolkning som betraktade naturen med oreserverad fientlighet – som ett elände att överskrida och en »frestelse« att motstå. Naturligtvis har det funnits delar av kristenheten som understrukit att naturen är något värdefullt att förvalta och skydda – vissa hyllade den rentav – men mestadels har den betraktats som en samling tillgångar med syfte att försörja människan.

Franciskus är inte den förste påve som uttrycker ett djupt engagemang för miljön – det gjorde även Johannes Paulus II och Benedictus XVI. Men dessa påvar brukade inte kalla jorden vår »syster«, »mor« eller hävda att jordekorrarna och forellerna är våra syskon.

2 JULI – TILLBAKA FRÅN VILDMARKEN
I turistaffärerna på Petersplatsen säljs det muggar, kalendrar, förkläden med påve Franciskus på – och staplar av inbundna exemplar av Laudato sí på många olika språk. I skyltfönstren hänger affischer för att påminna om att den finns tillgänglig. Vid en första anblick ser det bara ut som ännu lite papistiskt skräp snarare än ett dokument som radikalt skulle kunna omdana kyrkans doktrin.

Denna morgon inleds »People and Planet First: The Imperative to Change Course« (Människor och jorden först: imperativet att ändra riktning), ett tvådagarssymposium organiserat av The International Alliance of Catholic Development Agencies och The Pontifical Council for Justice and Peace (det Internationella förbundet för katolska utvecklingsorgan och det Påvliga rådet för rättvisa och fred) med syfte att ta fram en handlingsplan kring Laudato sí. Talarlistan inbegriper Mary Robinson, Irlands före detta president och för närvarande särskilt FN-sändebud i klimatfrågor, och Enele Sopoaga, premiärminister på Tuvalo, en önation vars existens är hotad av höjda havsnivåer.

En lågmäld biskop från Bangladesh inleder med en bön, och kardinal Peter Kodwo Appiah Turkson, en av de starkaste krafterna bakom encyklikan, framför det första viktiga talet. Vid sextiosex års ålder är Turksons tinningar grånade, men de runda kinderna ser fortfarande ungdomliga ut. Många spekulerar kring möjligheten att detta kan bli den man som efterträder den sjuttioåttaårige Franciskus och därmed blir den förste påven från Afrika.

En stor del av föreläsningen ägnas åt att citera tidigare påvliga encyklikor som föregångare till Laudato sí. Budskapet är tydligt: det här handlar inte om en enskild påve, utan är del av en katolsk tradition att betrakta jorden som sakrament och erkänna ett »förbund« (och inte bara en koppling) mellan människan och naturen.

Samtidigt påpekar kardinalen att »ordet förvalta bara nämns vid två tillfällen« i encyklikan. Ordet omsorg, däremot, nämns dussintals gånger. Detta är inte en slump, får vi höra. Medan förvaltandet talar om ett förhållande grundat på plikt, »är omsorgen om något grundad i passion och kärlek«.

Denna passion för naturen ingår i vad som har kommit att kallas »franciskusfaktorn«, och härrör tydligt från det geografiska maktskiftet inom den katolska kyrkan. Franciskus är från Argentina, och Turkson är från Ghana. Ett av de starkaste avsnitten i encyklikan –Vem förvandlade havens underverk till färg- och livlösa undervattenskyrkogårdar? – är ett citat ur ett uttalande från den katolska biskopskonferensen på Filippinerna.

Detta speglar det faktum att de mer antropocentriska elementen i den kristna doktrinen aldrig riktigt fick fotfäste i stora delar av den globala södern. Katolicismen lyckades aldrig, i synnerhet inte i Latinamerika med dess stora ursprungsbefolkningar, helt och fullt fördriva de kosmologier där en levande och helig jord stod i centrum, och resultatet blev ofta en kyrka där kristna och inhemska synsätt smältes samman. I och med Laudato sí har den sammansmältningen äntligen nått till kyrkans allra högsta nivå.

Men trots det tycks Turkson milt varna de församlade för att förivra sig. Vissa afrikanska kulturer »förgudade« naturen, säger han, men det är inte samma sak som att ha »omsorg«. Jorden må vara en mor, men Gud är fortfarande chef. Djuren må vara våra släktingar, men människor är inte djur. Och samtidigt: är det ens möjligt att kontrollera vad som kommer härnäst när väl en officiell påvlig text utmanar något så centralt som människans herravälde över jorden?

Det är en poäng som kraftfullt framförs av den irländsk-katolske prästen och teologen Seán McDonagh, som också bidrog till utformandet av encyklikan. Med en röst som dundrar ut mot publiken uppmanar han oss att våga inse att den kärlek till naturen som encyklikan ger uttryck för innebär ett djupt och radikalt skifte från den traditionella katolicismen. »Vi är på väg mot en ny teologi«, kungör han.

Som bevis översätter han en bön på latin som en gång i tiden ofta lästes efter nattvarden under adventsperioder. »Lär oss att förakta det som hör till naturen och älska det som hör till himlen.« Uppgiften att övervinna sekler av hat gentemot den fysiska världen är inte ringa, och McDonagh menar det är lönlöst att försöka bagatellisera det arbete som väntar.

Det känns fantastiskt att bevittna och höra så radikala teologiska utmaningar slungas ut inom de svängda träväggarna i ett auditorium som döpts efter Augustinus, teologen vars skepticism gentemot allt kroppsligt och materiellt så djupt kom att prägla kyrkan. Men jag kan föreställa mig att det för de demonstrativt tysta, svartskrudade män på första raden, som studerar och undervisar i denna byggnad, också är lite skräckinjagande.

Den här kvällens middag är betydligt mer informell: en trattoria i ett gathörn med en handfull franciskanermunkar från Brasilien och USA, och så McDonagh som av de andra betraktas som en av ordens hedersmedlemmar.
Mitt middagssällskap utgörs av några av de största bråkmakarna inom kyrkan sedan många år: de som tar Kristus protosocialistiska hållning på allvar.

Patrick Carolan, Washington DC-baserad styrelseordförande för Franciscan Action Network ( franciskanerorderns aktionsnätverk), är en av dem. Han ler brett när han berättar för mig att Vladimir Lenin mot slutet av sitt liv ska ha sagt att vad den ryska revolutionen verkligen skulle ha behövt inte var fler bolsjeviker utan tio den helige Franciskus av Assisi.

Nu gör plötsligt den mäktigaste katoliken i världen, ledare för en församling om 1,2 miljarder människor, gemensam sak med många av dessa outsiders. Inte nog med att denne påve förvånade alla genom att kalla sig Franciskus, vilket ingen påve tidigare hade gjort: han tycks också ha bestämt sig för att återuppliva vissa av de mest radikala franciskanerlärorna. Moema de Miranda, en mäktig social ledare, som bar ett franciskuskors i trä, säger att det känns »som om vi äntligen blir hörda.«

För McDonagh är förändringarna ännu mer slående. »Sist jag fick audiens hos påven var 1963«, berättar han över en tallrik spaghetti alle vongole. »Sedan struntade jag i de tre följande påvarna.« Ändå är han här nu, tillbaka i Rom, och har hjälpt till att utforma den mest omtalade encyklikan i mannaminne.

McDonagh påpekar att det inte bara var latinamerikaner som kom på hur man kunde förena en kristen Gud med en mystisk jord. Den iriskkeltiska traditionen lyckades också bibehålla en föreställning om det »gudomliga i naturen. Vattenkällor hade ett slags gudomlighet. Träden hade ett slags gudomlighet.« Men i stora delar av den övriga katolska världen raderades detta ut. »Vi framställer saker och ting som om det var en kontinuitet, men det fanns ingen sådan. Den teologin gick i praktiken förlorad.« (Den fingerfärdigheten noteras av många konservativa. PÅVE FRANCISKUS, JORDEN ÄR INTE MIN SYSTER, löd en rubrik nyligen i The Federalist, en högerextremistisk online-tidskrift.)

Vad gäller McDonagh är han entusiastisk över encyklikan, även om han önskar att den hade gått ännu längre i att utmana föreställningen att jorden skapades som en gåva till mänskligheten. Hur skulle det kunna stämma när vi vet att det tog flera miljarder år innan vi kom till världen?

Jag frågar hur Bibeln kunde överleva så här många fundamentala utmaningar – kommer saker och ting inte till en punkt då den inte längre kan upprätthållas? Han rycker på axlarna, och säger till mig att den heliga texten alltid är stadd i utveckling, och bör tolkas i en historisk kontext. Om Moseböckerna behöver en uppföljare som utspelar sig innan dem är det inte hela världen. I själva verket får jag en stark känsla av att han gärna skulle vilja vara en av redaktörerna för en sådan.

Ordfront förlag 2020