Sommartider i Antarktis innebär högsäsong för forskning. Men regionen förblir en geopolitisk krutdurk där territoriella anspråk och anspråk på naturresurser i klimatförändringarnas spår ställer nationer och intressen mot varandra – samt lägger krokben för viktig forskning.
En uppblossad konflikt mellan den belgiska regeringen och International Polar Foundation (IPF) om forskarstationen Princess Elisabeth har nyligen avblåst en planerad forskningsexpedition:

– Det är hemskt, säger forskaren Nicole van Lipzig vid Leuvenuniversitet, som skulle ha lett arbetet, till tidskriften Science.

Konflikten bottnar i vem som ska ha kontrollen över stationen. Hittills har över ett dussin rättsliga omgångar inte lett vare sig de inblandade eller omvärlden närmare svaret på frågan, alltmedan forskarvärlden konstaterar att viktig forskartid går i stöpet.

Alain Hubert, civilingenjör, polarguide och chef för IPF, driver nu stationen med minimalt antal personer och med målet att polarstationen ska bli utsläppsfri. Men han har även anklagats för att missköta såväl forskningsarbetet som underhållet av stationen. Ord står mot ord i konflikten, och nu kräver Nicole van Lipzig en hållbar plan:

– Vi kräver långsiktig stabilitet, i slutändan handlar det om skattebetalarnas pengar, säger hon.

Det är inte bara konflikten kring Princess Elisabeth och uteblivna forskningsmöjligheter som har gett upphov till artiklar om ett nytt ”kallt krig i Antarktis”. I februari förbjöd australiska myndigheter det ryska forskningsfartyget Tresjnikov att lägga till vid ön Macquarie, belägen halvvägs mellan Australien och Antarktis. Tresjnikov befann sig enligt Rysslands forskningsinstitut för Arktis och Antarktis på en världsomspännande expedition då fartyget nekades tillträde till ön.

– Olyckligt nog delgav inte Australien oss de krav som ställdes, fastän forskare med bas på ön faktiskt deltog på den här expeditionen, säger Alexander Makarov, institutets chef.

Att forskning har hamnat i kläm i en tid då de geopolitiska spänningarna ökar världen över står klart. Långt väster om ön Macquarie har Argentinas första permanenta forskningsstation Carlini på ön King George nära det antarktiska fastlandet förvandlats till ett surrande geopolitiskt getingbo.

Polarstationer har,  liksom många andra, kartläggning av klimatförändringars globala påverkan som sin primära arbetsuppgift, men när landets utrikesminister Susana Malcorra nyligen besökte ön var det snarare Argentinas nationella intressen som stod i centrum.

– I takt med att Antarktis blir alltmer relevant för omvärlden måste vi stärka vår närvaro och skydda våra intressen. Antarktis rikedomar tillhör alla, men en betydande del är ändå vår, förkunnade Malcorra under sitt besök.

Från Argentinas – och världens – sydligaste belägna stad Ushuaia kastar allt fler turistbåtar till Antarktis loss i takt med att isarna smälter och ”planetens sista outforskade region” blir alltmer tillgänglig. Argentina har alltsedan Falklandskrigets slut vidhållit sitt mål att återta ögruppen, som stått under Storbritanniens förmyndarskap sedan 1830-talet, samtidigt som regeringen i Buenos Aires inte är sena med att vädra sitt missnöje med att Ryssland och Kina öppet börjat tala om en framtida mineralrusch i västra Antarktis.

– Vem vet vad länder som Ryssland och Kina kommer att företa sig 30 år framåt i tiden? De kanske säger sig ”behöva resurser som kan utvinnas i Antarktis”, säger en diplomatkälla till tidningen Financial times.

Sedan 1959 förhåller sig världens länder till det så kallade Antarktisfördraget, vilket säkrar stabilitet och forskningens rörelsefrihet i regionen. Men Lucas Roberto, chef vid Carlinistationen, menar att forskare vid polarstationer i Antarktis är medvetna om att ge opo li tiska spänningar kan innebära tvära och oväntade bakslag för deras ambitioner.

– Antarktis för forskning och politik samman, säger han till Financial Times. De erbjuder två helt olika stigar som finner en gemensam nämnare i vad vi gör här.