Forskare på University College Cork på Irland har studerat det cirka två centimeter långa kräftdjuret Gammarus duebeni och funnit att det på kort tid kan fragmentera mikroplaster till nanoplaster. Detta kan innebära en ökad risk för djurlivet i haven, då dessa små partiklar kan ta sig igenom cellmembran och ansamlas i vävnader.

”Om nanoplaster kan gå igenom celler [membran] kan de eventuellt samlas i djur och växter med okända potentiella negativa effekter … så plastföroreningsfrågan blir mycket mer komplex och mer oroande”, säger huvudförfattaren Alicia Mateos-Cárdenas till The Guardian.

Studien publicerades nyligen i tidskriften Nature och Mateos-Cárdenas säger att hon själv blivit förvånad över resultaten, och att plastfragmenten utgjorde nästan 66 procent av alla mikroplastpartiklar i kräftdjurens tarmar.

”Vi såg att amfipoderna (märlkräftorna) äter upp dessa plastpartiklar och maler dem med sina käkar när de äter dem och överför dem till matsmältningssystemet, men vi förstår ännu inte hur dessa djur bryter ner plasten. Vi måste undersöka den faktiska mekanismen för denna biologiska fragmentering, säger Mateos-Cárdenas.

Denna typ av kräftdjur (märlkräftor) finns i 200 olika arter i floder, flodmynningar och hav runtom i världen, vilket gör att det kan vara ett globalt problem.

”Detta ger definitivt ett extra lager till vår förståelse av ödet för plast i miljön,” säger Mateos-Cárdenas till The Guardian.  ”När plasten når floder och hav vet vi inte riktigt vad som händer med dem. Om djur intar och fragmenterar dem förstärks problemet. ”

Mikroplaster i haven är ett område där vi inte vet så mycket om eventuella hälsoeffekter. Förra året släppte WHO en rapport där man konstaterar att de inte tros utgöra en fara för människor. Men det är baserat på vad man vet just nu. Samma rapport uttryckte också att det behövs mer forskning på ämnet nanoplaster.

Tommy Cedervall, forskare på Lunds universitet och programchef för Mistra Environmental Nanosafety säger i en artikel på Lunds universitets hemsida att vi idag vet ännu mindre om nanoplast än mikroplast och hur de påverkar natur och människor.

”Material i nanostorlek får nämligen andra egenskaper än samma material får i större storlek och blir mer reaktiva. Beroende på vilken miljö de befinner sig i, som exempelvis blod eller vatten, reagerar de med olika ämnen i sin omgivning, ” säger han och fortsätter:

”Nanoplaster är ju mycket, mycket mindre i storlek än mikroplaster och det gör att vi kan få i oss av nanoplaster på ett annat sätt än mikroplaster. Nanoplaster kan tas upp av akvatiska organismer på ett annat sätt än vad större plastbitar kan göra. Det finns också forskning som tyder på att nanomaterial kan ansamlas i organismen. Vi måste helt enkelt veta mer om nanomaterial innan vi kan dra några definitiva slutsatser.”