Nyligen fick en asylsökande för första gången rätt i ett så kallat pushback-ärende på Västra Balkan – det var fel att neka honom att söka asyl i Slovenien. Det slår en domstol i landet fast. ”Domen bevisar och stärker vad vi hävdat”, säger EU-parlamentarikern Alice Kuhnke.
Nu i juli kom en dom som visar att Slovenien gjorde fel när de inte lät en man söka asyl där. Det är första gången som en flykting får rätt i ett sånt här ärende med tillbakavisning, en pushback, på Västra Balkan.
Det journalistdrivna nätverket med mänskliga rättigheter i fokus, Balkan Insight, berättar om fallet och den unika domen.
En man från Kamerun var anhållen av slovensk polis i två dagar förra året och nekades asylprövning. Då tillbakavisades han till Kroatien där han hade varit innan han kom till Slovenien. Och därifrån skickades han till den bosniska gränsstaden Velika Kladusa i landets nordvästra del.
Internationella och lokala organisationer för mänskliga rättigheter och flyktingar, till exempel Amnesty International och InfoKolpa, kan tillsammans med tusentals asylsökande berätta om den kroatiska polisens våld och misshandel.
Många av dem återvänder från Kroatien till Velika Kladusa när de har blivit misshandlade, rånade och förnedrade av kroatiska patruller, något som Syre tidigare har skrivit om. EU-kommissionen anklagas för att blunda för den här typen av problem. Och myndigheterna i Bosnien har hävdat att de är överhopade med asylsökande.
Första gången
Men för första gången har nu alltså en domstol på Västra Balkan, i det här fallet förvaltningsdomstolen i Sloveniens huvudstad Ljubljana, dömt till den asylsökandes favör. Till sin hjälp har han haft den lokala organisationen InfoKolpa, som drivs av migranter, och en advokatbyrå specialiserad på asylrätt.
Den pushback som mannen från Kamerun blivit utsatt för, har brutit mot EU: s stadga om grundläggande rättigheter, enligt domen som grundar sig på den internationella principen om non-refoulement (från franskans refouler, trycka tillbaka) som ska skydda flyktingar mot utvisning och avvisning när deras liv eller frihet är i fara.
Och så var det i här fallet, enligt domstolen, som även ger mannen rätt till skadestånd på 5 000 euro, det vill säga drygt 50 000 svenska kronor.
Men det slovenska inrikesministeriet har redan meddelat att de kommer att överklaga domen. Trots det, ses den som ett positivt genombrott av både flera flyktingorganisationer och politiker. Men det finns också de som är mer avvaktande.
Jurist på Amnesty International
Madelaine Seidlitz är jurist på Amnesty International och arbetar med flyktingfrågor, migration och folkrätt. Hon har ännu inte haft möjlighet att läsa den nyligen beslutade pushback-domen från Slovenien. För att bättre förstå vad domstolen kommit fram till och varför, hade hon helst velat läsa domen innan hon uttalar sig.
Men hon svarar ändå på Syres fråga om det här rättsfallet möjligtvis kan påverka EU:s asylpolitik:
– Nej, det tror jag inte. Inte en sådan här enskild dom. Det finns ju redan förbud mot både pushbacks och att inte respektera principen om non-refoulement. Men däremot finns inte det andra steget.
Och vad är det andra steget?
– Det är att se till att lagar och regler efterföljs i praktiken.
Madelaine Seidlitz utvecklar:
– När det blåser som kallast, när många människor flyr undan alltifrån krig till torka, det är då behovet av att lagar och regler följs är som störst. För då skyddas människors grundläggande och mänskliga rättigheter.
Om EU:s generella hantering av pushback-frågan, säger hon:
– EU ger till exempel pengar till krigsdrabbade Libyen för att de ska ta hand om flyktingar som får leva där i interneringsläger under fruktansvärda villkor och till Turkiet. Genom det kastar EU som institution sten i glashus när de kritiserar pushbacks i andra länder, då väljer de att se genom fingrarna.
– Vi måste sätta press på våra folkvalda, på dem som vi röstar fram. Det är så vi kan få till en genomgripande förändring, säger Madelaine Seidlitz.
Alice Kuhnke i EU-parlamentet
Alice Kuhnke (numera utan sitt andra efternamn Bah, red anm) är sedan drygt ett år ledamot i Europaparlamentet för Miljöpartiet och var tidigare Sveriges demokrati- och kulturminister. Hon säger till Syre:
– Vi gröna i parlamentet och i den speciella arbetsgrupp jag ingår i, har vid flertalet tillfällen träffat den ansvarige kommissionären Ylva Johansson och då påpekat och lagt fram vittnesmål om pushbacks. Domen bevisar och stärker vad vi hävdat och vad Johansson är väl informerad om.
EU-parlamentariker Kuhnke fortsätter:
– Med andra ord borde domen i sig men framförallt hennes kunskapsunderlag i stort, leda till att hennes förslag till migrationspolitik som väntas inom kort, innehåller verktyg mot pushbacks och mot alla andra former av brott mot mänskliga rättigheter och internationella konventioner.
Alice Kuhnke ser alltså den här domen som en slags blåslampa på ansvarig kommissionär Johansson.
För några veckor sedan citerade Syre Ylva Johansson när hon uttalade sig om pushbacks på en presskonferens den 6 juli, tillsammans med en grupp EU-parlamentariker:
– Det är tid att överväga om vi måste skapa en ny mekanism för att övervaka och verifiera de olagliga tillbakavisningarna.
Ett uttalande som har fått kritik från såväl politikerhåll som från flyktingorganisationer för att vara för vagt.
I EU-parlamentet vill en grupp parlamentsledamöter ha en allmän debatt i september om olaglig praxis av pushbacks.
Samtidigt har flera italienska och internationella organisationer för mänskliga rättigheter lämnat in ett klagomål till FN: s kommitté mot tortyr där de uppmärksammar olagliga pushbacks från Italien till Slovenien och sedan till Kroatien, Bosnien och Serbien.
I januari 2021 tar Sloveniens högerstyrda regering över det roterande ordförandeskapet i EU. Sloveniens regering vill ändra på lagar som till exempel handlar om asylsökandes rättigheter och själva asylprocessen.
Rättighetsgrupper säger att de här föreslagna ändringarna av Sloveniens utlänningslag är ett försök att begränsa rätten till att få söka asyl. Och den konstitutionella domstolen där har redan förklarat ändringarna olagliga.
Fakta – en historisk tillbakablick
Asyl är en grundläggande rättighet och internationell skyldighet som slogs fast 1951, med Genèvekonventionen.
På EU-kommissionens hemsida står det:
”I EU, ett område med öppna gränser och fri rörlighet, delar länder samma grundläggande värden och stater måste ha en gemensam strategi för att garantera höga skyddsstandarder för flyktingar. Förfaranden måste samtidigt vara rättvisa och effektiva i hela EU och ogenomträngliga för missbruk. Med detta i åtanke har EU-staterna åtagit sig att inrätta ett gemensamt europeiskt asylsystem.”
Överfulla flyktingläger i till exempel den grekiska övärlden, där människor kan fastna i åratal, visar upp en annan verklighet. Något som Syre har gjort ett antal reportage och artiklar om, bland annat det här.
Sedan 1999 finns det gemensamma europeiska asylsystemet, CEAS, som har utvecklats genom åren. Ett övergripande system som är tänkt att kunna fungera tillsammans med varje medlemsstats egna lagar och regler.
Under 2015 och 2016 flydde över en miljon människor till Europa från bland annat krigets Syrien, konflikter och klimatförändringar i till exempel Afrika. I samband med det startade en genomgående reform av CEAS.
I det reviderade direktivet om mottagningsvillkor står det bland annat:
”Det säkerställer också att frihetsberövande endast tillämpas som en sista utväg.”
En medlemsstat måste ha pålitliga och tillräckliga rapporter om att grundläggande mänskliga rättigheter upprätthålls i det land som personen skickas till. Så ser det faktiska regelverket ut men praktiserandet av olagliga pushbacks har blivit allt vanligare.
Källa: EU-kommissionen