Den gängse stereotypa bilden av arkitekten stämmer generellt alltför väl överens med verkligheten. Visserligen är arkitekten idag ofta en kvinna, men branschen domineras av en medelklass vars vithet blir extra framträdande i kontrast till polotröjan. Om man håller i minnet att arkitekter inte enbart ritar mer eller mindre spektakulära märkesbyggnader utan är en maktfaktor ifråga om hela stadsdelars och bostadsområdens utformning, kan man fundera över vilka konsekvenser det får om det arkitektoniska uttrycket är gjutet i formar som återspeglar referenser begränsade till en ganska privilegierad grupp.

The Guardian publicerade tidigare i somras en lång artikel som tog upp svårigheterna för icke-vita arkitekter att få tunga uppdrag i London. I en tävling gällande exploatering av en stadsdel där majoriteten av de boende är svarta, var ingen av de drygt hundra kontor som valdes ut att gå vidare lett av en svart arkitekt.

– Det här rör alla. Det handlar om att skapa bättre platser för alla, utformade av människor som tar faktorer i beaktande som andra kanske inte skulle göra. Samhället består av individer med väldigt olika behov, så du har mycket mer att erbjuda om du har erfarenhet av att ha levt på den aktuella platsen, säger en arkitekt till tidningen.

Svårt nå andra grupper

Sverige har en annan demografisk sammansättning än Storbritannien men problematiken är densamma. Grupper utanför den vita, akademiska medelklassen är underrepresenterade bland arkitekter, och betydelsefulla erfarenheter och perspektiv som skulle kunna tillämpas i exempelvis planering av bostadsområden, riskerar att förbises. Jonas Mellqvist, som är gruppchef för rådgivning och medlemmar på SA, Sveriges arkitekters fack- och branschorganisation, tycker att det i alla fall finns en god vilja.

– Mitt intryck är att kåren omfamnar mångfald. Jag tror det är en strävan på de flesta kontor, man ser poängen med en bred rekrytering och tycker att det är värdefullt.

Han understryker samtidigt att frågan är komplex. Som fackorganisation företräder SA medlemmar som upplever sig ha blivit utsatta för diskriminering, men när det gäller påverkansfrågor och opinionsbildning har man inte lika kraftfulla verktyg, menar Jonas Mellqvist. Det ligger på utbildningarna och arbetsgivarna att försöka bredda rekryteringen, och försök har gjorts. Mellan 2009 och 2018 hade KTH en förberedande utbildning lokaliserad till Tensta just för att försöka nå underrepresenterade grupper. Den lades ned i samband med att gymnasieverksamheten upphörde, trots att den lyfts fram som ett föredöme. Renovering och ökade lokalkostnader var ett av skälen till att utbildningen togs bort.

– Arbetet med breddad rekrytering är enormt viktigt och något som borde tilldelas resurser kontinuerligt, sa en av programmets huvudlärare till tidningen Arkitekten när det begav sig.

Kayrokh Moattar, medgrundare av Arkemi arkitekter, började läsa till arkitekt i Teheran och valde att fortsätta utbildningen i Sverige. Efter examen 2011 undervisade han ett par år vid samma lärosäte, Arkitekturskolan vid KTH i Stockholm.

– Det är en skola med nästan 100 procent vita blivande och färdiga arkitekter. Det är väldigt sällan man ser en lärare med annan bakgrund, eller bland studenterna. Det är extremt homogent, det är bara att gå dit och kolla så märker man det direkt.

Språk och annan mystik

Arkitektyrkets överrepresentation av vit akademisk medelklass tycks ligga djupt cementerad. Det är inte ovanligt att man har en förälder som är arkitekt, eller till och med båda, säger Jonas Mellqvist och beskriver yrket som ”lite mystifierat”.

–  Man märker stor skillnad mellan första och sista terminen på utbildningarna, folk blir rätt strömlinjeformade och man mallas in.

Enligt statistik från Saco är arbetslösheten bland utlandsfödda arkitekter högre än för svenskfödda, 13,5 procent respektive 2,1 procent. Kayrokh Moattar lyckades finna arbete redan parallellt med studierna i Sverige och sedan 2018 förestår han sitt eget kontor tillsammans med en kollega. När jag frågar om hans erfarenheter som arkitekt utanför normen börjar han med att säga att han nog fått bättre förutsättningar för att utvecklas och göra karriär i Sverige än om han hade stannat i sitt hemland.

– Så jag är mycket tacksam, men det finns alltid punkter som man ska understryka och prata om för att skapa medvetenhet kring den problematik som finns. Det var efter finanskrisen jag började jobba, så det var riktigt svårt att hitta ett jobb, särskilt om man inte är svensktalande, det är en hög tröskel att komma över.

Korta avtal med lägre lön, som riskerar att sätta lönenivån för resten av karriären, blir ofta en följd av språkbarriären.

– Det är inte helt fel att man ska kunna prata svenska för att få ett jobb, men det blir också ibland en anledning till att man får lägre lön. Att jag faktiskt blivit drabbad av strukturell diskriminering förstod jag när jag insåg att min lön av någon konstig anledning inte var i nivå med mina klasskompisars, personer som gått samma utbildning som jag och som jobbade på samma kontor, säger Kayrokh Moattar.

Viktiga hus kräva rätt kultur

När konjunkturen började vika efter förra sommaren, och i år i samband med coronakrisen, så blev det tydligt att varslen i hög grad drabbade utlandsfödda. Jonas Mellqvist vill dock tro att det i första hand handlar om att dessa oftare är visstidsanställda eller hör till dem som blivit senast anställda, snarare än att det skulle röra sig om systematisk diskriminering. Vad kan det då vara som gör att vissa grupper eller individer i större utsträckning hamnar på mindre fördelaktiga positioner? Kayrokh Moattar har en teori.

– Arkitektur är så starkt bundet till kultur att är man utlandsfödd eller ser utländsk ut så känns det ibland som att man aldrig blir av med den här kulturella stämpeln man fått, man kan aldrig bli accepterad som en del av svensk eller europeisk arkitektur på samma villkor som en svenskfödd arkitekt.

Han har en känsla av att i synnerhet när det gäller att rita byggnader som är laddade med någon form av kulturellt värde verkar det vara svårt att frikoppla arkitekten från dennes bakgrund och förmodat främmande kultur.

– Och det trots att utbildningen i Iran var hundra procent baserad på västerländsk tradition, och att jag har studerat och varit verksam i Sverige, säger Kayrokh Moattar.

Vilket kontor eller vilken arkitekt som får ett visst uppdrag eller vinner en offentlig upphandling avgörs ofta genom tävlingar, som vanligtvis avgörs i flera steg. Konkurrensen att bli utvald för att gå vidare är mycket hård och Kayrokh Moattar tror att det nog främst handlar om ekonomi och upparbetat rykte, men att invanda tankemönster också kan spela in.

– Det är ungefär samma företag som vinner hela tiden, det vill säga ett fåtal etablerade kontor som har resurser att lägga ner på det arbete som ansökan kräver och kan visa upp goda referenser. Även svenskfödda kan känna samma sak kan jag tänka mig. Men jag tror också att någon i en position liknande min kanske inte har samma förutsättningar att bli vald för att rita ett stadshus eller ett bibliotek, för jag tror att det i juryn eller hos dem som fattar beslut finns med att den här personen kanske inte riktigt förstår vår kultur.

Fast i felande system

När det gäller jämställdhet har branschen i hög grad lyckats utmana den manliga ordningen, men när det gäller etnicitet behövs mer självreflektion, menar Kayrokh Moattar.

– Jag tycker vi har varit bra när det kommer till genus, det har diskuterats mycket på utbildningen och man ser också att de flesta arkitekter är kvinnor, så det är inte konstigt att det måste komma upp till ytan. För ett par år sedan var genomsnittslönen högre för kvinnor än för män så det händer en hel del intressanta grejer i vår bransch, men etnicitet och kulturell bakgrund har inte diskuterats alls. Jag tror att arkitektur som akademisk tradition är 100 procent västerländsk och europeisk, så vi kanske har missat att det finns saker att lära av andra kulturer, och folk med andra bakgrunder har genomgått det här systemet som vi har skapat och är kanske lika mycket en del av samma tradition.

Det kan innebära att även om man vinnlägger sig om en internationell prägel, går man oundvikligen i klassfällan. Jag frågar Kayrokh Moattar hur det såg ut på arkitektutbildningen i Teheran.

– Ja, det kan man kanske påstå att de flesta tillhörde medelklass till överklass i min utbildning också. Det var primärt de som hade råd med en bra gymnasieutbildning som lyckades klara de hårda antagningskraven. Däremot hade man ett kvoteringssystem där en viss andel av studieplatserna gick till studenter från fattigare delar av landet, och till studenter som hade förlorat familjemedlemmar i 80-talskriget – jag var själv inkvoterad på det sättet.

Hur klass och etnicitet samverkar inom arkitekturen går det bara att börja nysta i. Vad som står klart är att systemets djupt rotade skevhet får konsekvenser för hela samhällsbygget, och inte bara för direkt berörda arkitekter.

– Om alla arkitekter kommer från en viss klass i samhället så kommer städer byggas och bostäder ritas som är till för deras bubbla. Sverige är inte ett jättestort land och mer jämlikt socioekonomiskt än andra länder, med det finns fortfarande de här bubblorna och jag tror inte någon riktigt har överblick utanför den egna bubblan. Det handlar inte bara om vilka som får vara med som individer utan vilka grupper i samhället som är representerade när vi bygger, säger Kayrokh Moattar.