Dagens Nyheters chefredaktör och ansvarig utgivare Peter Wolodarski tycker att det är väldigt viktigt att stora medier, även i en nationell kris, behåller sitt kritiska perspektiv och inte blir maktens eller myndigheternas megafon.

”Det betyder inte att journalistiken bidrar till misstro mot samhällets institutioner utan att vi fullgör vårt uppdrag: att ställa nödvändiga och ibland obekväma frågor, som allmänheten har rätt att få svar på,” skriver han i ett mejl till TT.

Jobbiga frågor

Han berättar att DN i början av pandemin fick kritik för att den rymde ifrågasättande perspektiv av den svenska strategin.

”Jag tyckte det var rätt då att vi ställde de jobbiga frågorna. Med några månaders perspektiv känns det helt nödvändigt att vi stod emot dem som försökte få oss att gå i led. Medieforskare lär utvärdera hur den svenska bevakningen totalt sett ut. Det är bra att den här debatten nu förs.”

Charlotta Friborg är ansvarig utgivare för riksnyheterna på SVT.

– Jag känner inte igen bilden av följsamhet. Vi har gjort ansvarsutkrävande intervjuer med Folkhälsomyndigheten i Aktuellt ett antal gånger. Ett annat perspektiv är att jag varenda gång har fått hundratals protestmejl från tittare som tycker att vi går för hårt åt myndigheten.

Hon säger det för SVT har varit viktigt att ha en grävgrupp i gång som har synat myndigheters agerande.

– Det blir upp till forskare att bedöma vad som kunde ha gjorts ännu bättre men om man ser till förtroendesiffror så har ju de legat höga under den här perioden och det visar ju på att svenska medier har gjort ett bra jobb. Men det finns ju alltid saker som kan göras bättre, säger Charlotta Friborg.

Det blir så himla tydligt att vi verkligen skulle ha behövt de där medicinreportrarna som vi har rationaliserat bort för länge sedan.

Saknar medicinreportrar

Emanuel Karlsten är journalist och ordförande för Medieakademin vars syfte är att fördjupa mediedebatten. Han har på sin blogg bevakat pandemin vecka för vecka. Hans uppfattning är att medierapporteringen präglats av att redaktioner i dag är späckade av allmänreportrar.

– Det blir så himla tydligt att vi verkligen skulle ha behövt de där medicinreportrarna som vi har rationaliserat bort för länge sedan för att kunna tränga ner på djupet och ställa avancerade följdfrågor. Redaktioner har bantats ner och kvar sitter det generalister som efter presskonferensen ska springa i väg och bevaka någon budgetdebatt i riksdagen eller ett kulturevenemang eller vad som helst.

Han säger att det också är en ganska unik situation att medborgarna och journalister sitter och följer samma presskonferens där medborgare kan höra journalisternas frågor och därifrån skapa sig en bild av hur smarta, initierade eller korkade man tycker att journalister är.

– Utifrån det kanske man får en bild. Men så vet tittarna ju inte vad som sägs i de enskilda intervjuerna efteråt, men tycker att det borde vara en huggigare stämning, resonerar han.

Brittiskt perspektiv

Richard Orange har bevakat pandemins utveckling i Sverige för brittiska The Daily Telegraph

– Om man jämför med medier i Storbritannien så tycker jag att det är väldigt fascinerande. Men jag tycker faktiskt att svenska mediers hållning har varit bättre. Om man tittar på England så har medierna skapar ett klimat av panik och misstro och allt som regeringen gör kritiseras. Jag tror att det har gjort det svårare för myndigheterna.

Samtidigt tyckte han att det, speciellt i april, var väldigt frustrerande hur långsam svensk media var på att reagera på de uppenbart oroväckande siffrorna över inlagda patienter.

– Jag tycker också att det var frustrerande hur få inom svensk media som var villiga att koppla samman det med den uppenbara skillnaden mellan Sverige och andra länder, vilket var graden på de restriktioner som man infört. För mig kändes det som om medier överlag inte var villiga att peka på elefanten i rummet, vilket var de lösa restriktionerna.