DEBATT ”Vi ska inte tillbaka till 2015” är en formulering som använts flitigt i debatten om den svenska migrationspolitiken.
Den 9 juni 2016 tillsatte regeringen en utredning med uppdrag att utvärdera hanteringen av flyktingsituationen i Sverige 2015. Bland annat skulle regeringens, myndigheternas och kommunernas beredskap analyseras. Utredningens betänkande Att ta emot människor på flykt överlämnades i mars 2017. Strax innan publicerades även Riksrevisionens granskningsrapport Lärdomar av flyktingsituationen hösten 2015 – beredskap och hantering.
Redan under hösten 2015 stod det klart att myndigheterna saknade den beredskap som krävdes för ett väl fungerande och effektivt asylmottagande när antalet asylsökande ökade. Inte heller fanns det en uthållig politisk vilja att underlätta mottagandet och öka mottagningskapaciteten. Istället beslutade regeringen att återinföra inre gränskontroll, vilket skapade ”en flaskhals i väntan på registrering vid gränspassagerna framför allt i Skåne”, för att citera Riksrevisionen. Därefter utlovades den så kallade tillfälliga lagen och krav på id-kontroll i Danmark i syfte att avskräcka och hindra människor från att söka asyl i Sverige.
Riksrevisionen har granskat regeringens och myndigheternas beredskap och hantering av mottagandet, och lyfter fram att dokumenterade erfarenheter fyller en viktig roll i samhällets beredskap. Riksrevisionen bekräftar att det fanns flera brister i beredskapen och att myndigheterna därför inte var tillräckligt förberedda för hanteringen av flyktingsituationen hösten 2015. Det noteras även i granskningsrapporten att en genomgång av relevanta propositioner till riksdagen under perioden 2004–2015 visar att ingen av dessa tar upp behovet av beredskap för större flyktingströmmar.
Vilka är då lärdomarna? Hur kan framtida flyktingsituationer hanteras bättre? Utredningen om hanteringen av flyktingsituationen 2015 pekar i sitt betänkande bland annat på behovet av en tydligare styrning av myndigheterna från regeringen, men även att regeringen behöver bättre beslutsunderlag. Ansvarsfördelningen behöver förtydligas och kompetensen förbättras på olika områden. Det behövs bättre strukturer för samordning och förmedling av information mellan myndigheter och kommuner, och ett bättre samarbete med frivilliga och civilsamhällets organisationer. Även Riksrevisionen lämnar en rad rekommendationer till regeringen och ansvariga myndigheter.
Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att erfarenheterna från hösten 2015 innebär att det finns bättre kunskaper och bättre förutsättningar för ett bra mottagande vid en framtida ökning av antalet människor på flykt som söker asyl i Sverige. Detta är en viktig utgångspunkt för en diskussion om hur vi framåt bygger den beredskap som krävs för ett ordnat asylmottagande i en osäker omvärld.
Två veckor efter att utredningen om hanteringen av flyktingsituationen hade tillsatts beslutade riksdagen om den tillfälliga lagen som enligt regeringen skulle ”skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande […] samtidigt som kapaciteten i mottagandet och etableringen förbättras”.
Till skillnad från mottagandet 2015 har lagens ändamålsenlighet och konsekvenser ännu inte utvärderats. Fyra år efter att den antogs är resultatet en debatt om ”volymmål” i migrationspolitiken, där beredskapsfrågan åter riskerar att försummas. För att låna en politisk slogan: Sverige kan bättre.
