Det är kris efter corona och alla behöver låna. ”När alla lånar – vem är det som lånar ut?” lyder den stora rubriken på Svenska Dagbladets näringslivsbilaga den 11 juli.

Sveriges lånebehov har ”fullkomligen exploderat” står det i artikeln – ”kan pengarna ta slut?”. En relevant fråga när världen redan förut drunknade i skulder. Den sammanlagda statsskulden ökade med 77 procent mellan finanskrisen 2008 och pandemins början. Men de ekonomiska experter som intervjuas i artikeln ser med nöjda leenden och välstrukna skjortor ut att vara påfallande fulla av tillförsikt.

”Nej, jag tror att vi går före i kön framför många eftersom vi har ett så gynnsamt utgångsläge”, säger Hans Lindblad, chef för Riksgälden. 

Det är klart att pengarna inte kan ta slut – hur skulle det se ut? I det ekonomiska system vi har skapat kan de inte det, för då skulle hela systemet braka ihop. Om ekonomin inte växer så dör den. Därför måste tillväxt vara det övergripande målet.

Därför är det utan förvåning, men med en känsla av absurditet, jag tar del av inbjudan till webbinariet What would it mean to give ”Legal Personhood” to the Moon? där min australiensiska kollega Michelle ska tala för månens rättigheter.

Varför behöver vi diskutera månen som juridisk person? För att vi tänker exploatera den, förstås. Webbinariet kan ses som en del av den diskussion om utomjordisk gruvdrift som sattes igång av ett amerikanskt dekret om användningen av resurser från rymden, undertecknat av Trump i april i år. Executive order on encouraging international support for the recovery and use of space resources slår fast att ”yttre rymden är juridiskt och fysiskt en unik domän för mänsklig aktivitet, och Förenta Staterna betraktar det inte som en global allmänning.” (Oklart om Sverige går före i kön här, trots att LKAB jobbar med fossilfritt stål och allt).

”Vad skulle det betyda för rymdindustrin om månen var en part i beslutsprocesser?” ”Hur skulle vi idka gruvdrift eller skapa bosättningar på månen då?” är några frågor som ska diskuteras under webbinariet (häng på vetja!). 

En ekonomi som ständigt måste växa behöver ständigt mer resurser. Tillväxtberoendet innebär att vi spränger planetens gränser och tänker att vi kan trolla fram pengar ur luften för att idka gruvdrift såväl på havets botten som på månen. Att skogar och berg, ja, själva klimatet, måste offras. På något sätt ska ju även skulderna betalas. Kanske vi kan gräva ut Saturnus också, den är ju stor? 

Det är absurt, för att idén om ständig tillväxt är absurd. Den har ingen broms, inget sätt att hejda sig.

Vi behöver hitta bättre sätt att förvalta oss själva i relation till resten av den levande världen. Och det måste även ske på global nivå, eftersom det ekonomiska systemet är globalt. En av de bästa idéerna är att göra ekocid, storskalig miljöförstöring, till ett internationellt brott. Att säga stopp, vi kan inte tillåta att naturen bryts ner mer nu. Att storskalig miljöförstöring blev brottsligt skulle innebära en ny spelplan med nya spelregler för alla.

Det skulle innebära att vi fick stöd i lagen för att hejda förstörelsen av Jordens ekosystem. Det skulle ställa om de stora investeringsflödena, som idag i princip styrs av möjligheten att göra vinst. Och, kanske viktigast, det skulle tvinga oss att ta på allvar de många andra sätt att göra ekonomi på som idag rör sig i marginalerna. De som inte är beroende av ständig tillväxt.

Tänk om Sverige ville vara först i kön, även här?