Frågan om dödshjälp och läkarassisterat självmord aktualiseras med jämna mellanrum, och nu är det dags igen. Den här gången tack vare läkaren och professor emeritus i internationell hälsa Staffan Bergström som hade mod och hjärta att förse Per Maritz, som led svårt av amyotrofisk lateral skleros (ALS), med en dödlig dos sömnmedel. 

Många hoppas att det här fallet ska ge nytt bränsle åt debatten om dödshjälp och läkarassisterat självmord, eller eutanasi, som det översätts i medicinska termer. Och för att vara extra noggrann med begreppen kan det tydliggöras att dödshjälp innebär att en läkare administrerar en dödlig dos till en patient på hens uttryckliga och frivilliga begäran, medan läkarassisterat självmord innebär att en läkare förser en patient med en dödlig dos för att patienten på egen hand ska kunna avsluta sitt liv, som Staffan Bergström gjorde för Per Maritz.

Varianter av dessa förfaranden kan bilda olika modeller av eutanasi. I vissa länder är både dödshjälp och läkarassisterat självmord tillåtet, som till exempel i Nederländerna, i Luxemburg och i Belgien, medan andra länder enbart tillåter läkarassisterat självmord, som till exempel Schweiz och några delstater i USA.

De olika modellerna är intressanta att studera och jämföra, för den som vill förkovra sig mer detaljerat i hur eutanasi kan tillämpas i praktiken. Men motståndarna till eutanasi i Sverige är inte intresserade av det. Därför blir argumenten mot dödshjälp också ofta moraliska eller rent spekulativa, stick i stäv med empirin från länder där eutanasi tillåts och löpande utvärderas.

Ett vanligt argument mot eutanasi är idén om det sluttande planet, som bygger på något slags föreställning om att dödshjälp per automatik skulle omfatta fler och fler och därmed komma att utnyttjas av människor som (enligt den här logiken) inte borde ha rätt att dö, eller inte ens vill dö. Som om juridiken inte skulle kunna reglera dilemman av den arten. 

I samband med argument om sluttande plan framförs ofta även en oro för att eutanasi kommer att föredras framför palliativ vård, av såväl patienter själva som av vården. Och som en följd av detta skulle hela hospicevården som företeelse hotas, enligt vissa palliativa läkare som nu åter (i eget intresse) har kastat sig in i debatten.

Deras argument och farhågor har inget stöd i verklighetens exempel.
I Nederländerna har den palliativa vården fått mer resurser efter att eutanasi legaliserades, och läkare här vittnar om att legaliseringen både har minskat behovet av illegal dödshjälp (som det inledande exemplet) och ökat patient- och rättssäkerheten kring döendet på grund av noggrannare dokumentation och uppföljning. Och i Belgien har dödshjälp inkluderats i den palliativa vården, med ett större fokus på personcentrerad vård än vad som har åstadkommits i Sverige inom något enda vårdområde.

Det här borde vara intressanta exempel att följa upp för dem som säger sig värna den palliativa vårdens kvalitet.

I sin essä Vi bör inte frukta dödshjälp visar den praktiska filosofen Torbjörn Tännsjö att det föreligger större risk för missbruk av passiv dödshjälp (som terminal sedering till döds på morfin utan medgivande) än det gör när dödshjälp sker inom legala former, som kräver en annan transparens, dokumentation och uppföljning. Låter inte det rimligt?

Om dokumentationen kring patienters döenden i den svenska vården skulle granskas (vilket Ivo säkert är fullt sysselsatt med den närmsta tiden efter alla terminala sederingar inom äldrevården) så kommer förmodligen en hel del svarta hål att uppenbaras. Som det ofta blir när lagen inte matchar verklighetens behov och läkare hänvisas till egna bedömningar.

För även de vita rockarnas omdömen kan vara problematiska, varför begrepp som second opinion har blivit allt viktigare, inte minst inom eutanasin, och varför varje seriös förespråkare av eutanasi är mån om att särskilja eutanasi från alla tillvägagångssätt som inte baseras på patientens egen uttryckliga vilja.

Att eutanasilagarna ställer högre krav på dokumentationen kring döendet inom vården, i kombination med att fler än ett alternativ står till buds, bidrar alltså till ökad rätts- och patientsäkerhet, istället för det motsatta.

Och det är den här diskrepansen, mellan verklighetens legaliserade eutanasi och teoretiska motargument, som borde belysas bättre i den svenska debatten.

Det som vidare borde utredas är huruvida rätten till eutanasi enbart ska grundas i medicinskt lidande, eller även omfatta existentiellt lidande. I Nederländerna har till exempel reglerna skärpts efter ett så kallat gränsfall med en åldrande man som önskade dödshjälp på grund av ångest. Så här godtas numera inte existentiellt lidande för legal eutanasi, utan grunden måste vara ett medicinskt och obotligt lidande.

Det så kallade sluttande planet (om nu begreppet överhuvudtaget kan användas för att beskriva ett strikt reglerat juridiskt område) verkar alltså snarare fungera åt det andra hållet, vilket är ett problem nog så stort för den som inte längre vill leva.

Här finns skäl att åberopa den så kallade autonomiprincipen, som inom sjukvården innebär alla myndiga patienters rätt att bestämma om sig själva, även när det handlar om att avstå från vård och behandling. Principen om autonomi brukar vara vägledande inom såväl riksdagens beslut om prioriteringar inom sjukvården som när det anförs en grund för hälso- och sjukvården (HSL), liksom inom den biomedicinska etiken.

Det är inte logiskt att autonomiprincipen plötsligt ska upphöra inför livets slut; att människor ska tvingas leva mot sin vilja bara för att fysiska och kroppsliga begränsningar ses som de enda legitima dödsorsakerna.

Facebook-gruppen Vi stöder Staffan Bergström – inför en rätt till dödshjälp! har på kort tid fått en stor uppslutning. Här delar många med sig om varför också de vill äga rätten till sin egen död och skälen varierar. Men vem kan väl sätta sig över någon annans, allra sista dessutom, önskan egentligen?