Det låter kanske för bra för att vara sant att sprida sten på en åker i hopp om miljövinster. Men det funkar inte med vilka stenar som helst. I studien lyfter forskarna basalt som ett optimalt alternativ, då denna vulkaniska bergart har de rätta kemiska egenskaperna. Samma bergart finns i berggrunden på Island där man nu testar att pumpa ner koldioxid i berggrunden där den i en kemisk process med vatten bildar kalksten.

På samma sätt kan man använda sig av en fin pulverform av bergarten och sprida på åkrar. Metoden kallas ERW, Enhanced rock weathering, och enligt studieförfattarna har det också positiva effekter på jorden, genom att minska försurningen och öka jordkvaliteten. En fördel kan därför vara att jordbrukare kommer att se detta som något positivt och som en rutinmässig syssla som de dessutom får betalt för.

Professor James Hansen, klimatforskare på Columbia University, är en av forskarna som deltagit i studien. Han säger till The Guardian att mycket av det karbonat som bildas i den kemiska processen så småningom kommer att lakas ur och hamna som kalksten på havets botten, så ”weathering ger en naturlig, permanent sjunka för kolet”.

Kostnaderna  beräknas vara lägre än många andra infångningsmetoder. Då arbetskostnaderna varierar rör det sig mellan cirka 80 dollar per ton i Indien och 170 dollar i USA och Europa. Det kan jämföras med priset på koldioxid som världsbanken uppskattar kommer ligga på 100-150 dollar per ton år 2050.

Varmt väder skyndar på processerna

I studien kom forskarna fram till att Kina, Indien och USA är de som har störst potential att använda metoden, då det relativt varma vädret skyndar på de kemiska processerna i jorden. Om hälften av jordbruksytan i dessa länder skulle behandlas så skulle det kunna innebära en infångning av 2 miljarder ton koldioxid per år, vilket motsvarar de totala utsläppen i Tyskland och Indien.

Professor David Beerling vid University of Sheffield är en av huvudförfattarna till studien och säger till The Guardian att denna typ av ”neddragningsstrategier som kan skalas upp och är förenliga med befintlig markanvändning krävs brådskande för att bekämpa klimatförändringar, tillsammans med stora utsläppsminskningar.”

Forskaran är tydliga med att detta bara är en del av många lösningar, och att det viktigaste för att tackla klimatkrisen fortfarande är att helt fasa ut fossila bränslen. Men även då kommer vi att behöva fånga in koldioxid.

Anders Lyngfelt är professor i energi och miljö vid Chalmers och har under många år arbetat med andra typer av koldioxidinfångning. Han menar att ERW-tekniken är intressant.

”Huruvida tekniken är billigare eller dyrare än andra metoder för minusutsläpp är nog för tidigt att säga. Och det är kanske inte ens intressant eftersom vi nog kommer att behöva alla minusutsläpp vi kan uppbringa. Men för mig framstår ERW som en helt rimlig teknik om man kan hitta fungerande lösningar för att krossa och fördela basalt eller liknande bergarter.”

Han menar att problemet med minusutsläpp inte i första hand är tekniskt utan att hitta ett sätt att finansiera dem. ”Trots att klimatet är en ödesfråga finns det knappast ens en diskussion om hur man skall få till en hållbar finansiering av de stora minusutsläpp som kommer att behövas”, skriver han.

Flera frågetecken

Men ur ett odlingsperspektiv uppstår fler frågetecken. Ingrid Öborn är professor vid institutionen för växtproduktionsekologi på SLU och gjorde för några år sedan en studie där man odlade på just jord som tillförts basaltiskt stenmjöl. Slutsatsen blev att man inte kunde observera några effekter på växtavkastningen, näringsstatusen eller jordens mikrobiella aktivitet.

I ett mail skriver hon att studien som publicerats i Nature är ”ett intressant teoretiskt räkneexempel på vad som skulle kunna hända om man spred krossat basiskt stenmjöl (nedmalt berg, restprodukter från gruvdrift m.m.) på en stor del av jordens åkrar.” Men hon har samtidigt flera invändningar och är tveksam till att det kommer att fungera, bland annat för att ”vittringsprocesserna är mycket långsamma, det är enorma mängder material som skall transporteras och spridas och det finns risk att det kommer med oönskade ämnen”.

I  studien som hon genomförde 2013 samarbetade Ingrid Öborn även med forskare från Storbritannien som är specialiserade på geologi och mineralers sammansättning och de gjorde analyser av stenmjölet. Forskargruppen menar att dessa vittringsprocesser är alltför långsamma för att det som studien beskriver ska kunna hända inom en rimlig framtid (de närmaste 100 åren).

”Det är samma forskare som marknadsförde stenmjöl som något som skulle lösa alla miljöproblem för cirka tio år sedan. Det finns stora mängder som restprodukt från gruvbrytning och om det kan få ett kommersiellt värde istället för att vara ett ‘avfall’ så skulle en del företag ha mycket att vinna”, skriver Ingrid Öborn i ett mail.

Studieförfattaren David Beerling säger till The Guardian att tekniken fortfarande är mycket ung, och att man behöver komplettera den modell man använt i studien med riktiga tester på åkermark samt detaljerade studier av de kemiska processerna i jorden.