Den är kul, Killinggängets gamla sketch där Henrik Schyffert sakligt beskriver skillnaden mellan de politiska valen i 30-talets Tyskland: ”demokrati, fred, välfärd” eller ”bränna små barn i stora ugnar”.

Den är tänkt att säga något om det orimliga i att välja fascism. Och desto mer om hur vi inte orkar förstå det jävliga bakom orimligheten. Tant Råbiff väljer nazisterna. Tyskarna var dumma. Det är inte vi. Snipp snapp snut.

I delar har rapporteringen om det polska presidentvalet varit lika grund. Även om Sverige har många kloka Polenkännare, och jag är verkligen inte en av dem, har nyhetsförmedlingen framställt valet som ett val, om inte mellan ont och gott, så mellan liberalism eller fortsatt nedmonterad demokrati. Det sorgliga är förstås att det i stora delar är en sann bild. Men räcker den för att förstå vad som händer i Europa?

Polen har alltså valt om Andrzej Duda som president. Den östra landsändan och de äldre var aningen fler än de unga och stadsborna. Duda tillhör partiet med det något parodiska namnet Lag och rättvisa (snubblande likt sådant som islamistiska partier i Mellanöstern brukar heta) och de får nu fortsatt fri lejd för sin politik efter en valrörelse där de hatat mot hbtq-personer och sagt att motståndaren, Warszawas borgmästare Rafal Trzaskowski, vill sälja ut Polen till tyskarna och judarna.

Det här är väldigt dåliga nyheter. För alla som inte faller inom Lag och rättvisas idé om vad som är en god polack, och för demokratin i Europa. Som andra partier av sitt snitt attackerar Lag och rättvisa fria medier och fria domstolar. De upphöjer nationen till det högsta och gör opposition mot sig till opposition mot nationen. Det som händer är farligt.

Så har halva Polen gått och blivit tant Råbiff?

Nej. Sketchen är kul men säger mer om oss som skrattar än om historien vi delar.

Det är intressant, och obehagligt aktuellt och viktigt, att analysera hur man kan bygga ett politiskt alternativ på att vädja till det sämsta i oss som människor. Vår bekvämlighet när människor bara är som oss själva, vårt sökande efter någon annan skyldig för våra egna tillkortakommanden, vår lättja som får oss att ofta hellre följa starka ledare än tänka själv. Eller, som makthavare brukare uttrycka det för att placera allt det där nedriga och brutala långt ifrån sig själva, vår ”rädsla och okunskap”.

Viktiga analyser, men tillräckliga? Det finns många politiker nu och i historien som har hetsat och hatat och hotat för röster. Det är än en gång på modet för makthavare att göra hela staten till sin, kväsa opposition och tysta fria röster. Men det där räcker faktiskt sällan för att vinna val.

I den högerpopulistiska manualen ingår därför också att lova mer till många. Och, vilket vi mer sällan diskuterar, ofta leva upp till löftena. Som journalisten Erik Sandberg påpekar lyser beskrivningarna av Lag och rättvisas sociala reformer med sin frånvaro i analyserna av Polen. Det extra barnbidrag som delats ut till polska familjer har minskat andelen polska barn i extrem fattigdom från 13 till 3 procent. En ny pensionsreform har riggats inte för de redan välbeställda, som i många andra länder, utan särskilt för låginkomsttagare.

Den liberala oppositionen har motsatt sig reformerna. Liknande saker händer i andra länder där liknande partier tar makten. Inte sällan inlemmas det i extremhögerns retorik, det blir bättre villkor för de barnfamiljer som passar in – och sämre för andra.

Det är skrämmande att antisemitism och homofobi vinner en del väljare i Polen. Och att rasism och flyktinghat är lockande för en del här hemma. Men ska man förstå vad som skapat utrymmet för extremhöger och auktoritära krafter att helt dominera politiken i flera länder behöver vi förstå också detta: dragningskraften i en politisk rörelse som, om än bara av populistiska skäl, säger sig vilja göra livet bättre för många som drabbas hårt av vår tids orättvisor.

För några år sedan brukade vi ur politikens gröna och röda fåror varna för farorna i en tid som var ”postpolitisk”, där globalisering och finanspolitiska begränsningar reducerar politiken till administration av nedskärningar.

Ojämlikheten har sedan dess bara ökat och gjort det allt snabbare. I många länder har det spelat liten roll om den etablerade högern eller socialdemokratin styrt. Jag tror att det är detta vi nu ser resultatet av. Dumhet och ondska förklarar dåligt extremhögerns revansch, men frustrationen över den traditionella politikens oförmåga och ovilja att föra en politik som tar sig an orättvisor kan förklara desto mer.

Vi kan inte lämna till partier som Lag och rättvisa och Fidesz, som bryr sig lika lite om finanspolitiska begränsningar som de bryr sig om rättsstat och pressfrihet, att vara de enda som klarar att genomföra reformer som på allvar bekämpar ojämlikheten. Europas liberaler, socialdemokrater och gröna måste lyfta sig till att formulera rejäla politiska alternativ som sluter de ekonomiska klyftor år av globalisering och politisk apati lämnat efter sig