För några veckor sedan vandrade jag över fjällen i Dalarna, slogs av hur många människor jag såg på bergsmassivet där jag var (kanske tio andra) och ironiserade därför över den hemska samtiden med en bild på vidderna med texten ”Dalarna är fullt”.

Min upplevelse är så klart inte speciellt unik. För sex år sedan delade Reinfeldt med sig av samma upplevelse: ”Jag flyger ofta över den svenska landsbygden och det skulle jag vilja råda fler att göra. Där finns oändliga fält och skogar. Där finns mer plats än man kan föreställa sig.” Han fortsatte med ”De som hävdar att det är fullt, de bör visa var det är fullt”.

Uttalandet mötte kritik, men han hade lika självklart rätt (även om hans föreslagna färdmedel kanske inte riktigt flyger 2020). Alla som åkt genom skogarna i Hälsingland, vandrat i fjällen eller imponerats av den vidsträckta vildmarken i Norrbotten vet att Sveriges största problem inte är att vi har för lite plats.

När partierna snart samlas för sista gångerna i migrationskommittén kommer det att diskuteras hur de gamla reglerna för flyktinginvandring ska stramas åt. Även om Miljöpartiet stod emot nyss när det gäller målsättningen kommer motståndet inte räcka till. Om det blir någon långsiktig överenskommelse kommer den tvivelsutan vara sämre än det vi såg innan 2015.

Idéer som öppna gränser är i debatten sedan länge glömda och begravda. Men det är inget som vi kan acceptera. Det framställs som utopiskt och visionärt, men i grunden är det det enda rimliga.

Vi kan ofta ironisera om att samma människor som talar om att ”ta seden dit de kommer” sällan tar seden dit de kommer, men i grunden finns där kärnan i varför öppna gränser är så viktigt. Många människor mår bra av att röra sig, att färdas. I väst har vi ofta en förväntan att de enda platserna där just vi inte får röra oss fritt i världen är där det nu är krig eller andra katastrofer. Resten av världen ligger redan för våra fötter.

Det kan låta kolonialt och förskräckligt, och så länge vi har en värld där det är enkelsidigt, där vi får röra oss, men inte de, då är det så klart det. Men det är också ett väldigt starkt skäl till att vi behöver öppna gränser.

Många invänder att det inte går, att alla skulle komma till oss, att det snabbt skulle bli ohållbart. Tanken då är inte att folk skulle komma hit för vår fantastiska miljö, längtan efter snö eller människornas trevliga kynne.

Nej, tanken är att skillnaderna i världen, de som bara beror på var man är född, är för stora. Är du född i Afghanistan, Venezuela eller Somaliland så är du dömd till att leva så pass fattigt, att du bara genom att komma till ett kallt och mörkt Sverige kan komma ur det.

Tyvärr räcker det med att titta på UNHCR:s statistik för att ge dem delvis rätt. 80 miljoner människor är tvingade från sina hem, det är mer än någonsin och 10 miljoner fler än för några år sedan. 46 miljoner av dem är dessutom tvingade ifrån sitt hemland och 26 miljoner återfinns i UNHCR:s register över flyktingar.

Det är klart att under sådana förutsättningar, där några är från födsel dömda till krig, förföljelse och förtryck, och andra till välstånd och gratis skolgång, till stor del bara för att man hade tur med var man föddes, uppstår det ett tryck för den ena gruppen att söka sig till nya förutsättningar. Men att möta det med uppbyggda murar och ett bibehållet status quo är faktiskt fullständigt bedrövligt.

Centerpartiets idéprogram sammanfattar det bra: ”För ett parti som bygger sina värderingar på alla människors lika rätt och värde finns inget annat logiskt ställningstagande än att verka för en värld där människor kan röra sig fritt över gränserna.”

Om en månad kommer migrationskommittén med sitt slutbetänkande, de förslag som kommer ut ur den kommer i slutändan ställas mot de lagar som gällde innan 2015. Är förslagen dåliga kan vi släppa dem och återgå till de gamla reglerna. Men låt oss hoppas att kommittén vänder och istället jobbar med de frågor som är viktigast. Att ställa om samhället så att vi lättare kan ta emot fler. Fundera över hur vi får människor att vilja bo där det finns plats istället för där det är som trängst.

Vad vi gör för att få fler att vilja arbeta inom bristyrkena, arbeta som till exempel sjuksköterskor, pedagoger, psykologer och socionomer. Hur vi gör för att det ska vara enkelt att ta emot människor som kommer och välkomna dem till våra hem. Men till sist kommer vi inte ifrån att vi behöver en värld med öppna gränser och för att nå dit måste vi också göra något åt ojämlikheten i världen.