Att färdas genom Sverige är att se landet där de gamla ladugårdarna förfaller. Ingen tycks bry sig, taken rasar in, väggarna rämnar, minnen förintas.

Det finns få byggnader som är så vackra som gamla ladugårdar. Vi gick ner till ladugården med våra ungar i den kalla vinterkvällen, hörde mjölkhinkar försiktigt slamra, fyllde kannan med spenvarm mjölk hos bonden vars bästa vänner var korna, de där korna som han kunde gett sitt liv för.

Själva hade vi får, den trygga, lugna, ansvarsfulla Rakel och den hyssiga, vackra och lite slarviga systern Ronja. På våren lekte tiotalet lamm med hönsflocken. Men de var rädda för bikuporna. Till julen fick dom kalasa på midsommarens kransar. Kanske mindes dom sommaren. Kanske längtade dom. Precis som människor längtar efter ljuset. Drömt om sommaren. Fantiserat om att allt ska bli bra, att det måste bli bra igen.

Mycket finns skrivet i de fallfärdiga ladugårdarna som drar sina sista suckar överallt i landet. Snart är de borta. Vi har inte råd att ta hand om dem, sägs det. Det känns lite sorgligt. Vi är rikare än någonsin men har inte råd. Det heter att utvecklingen har sin gång. Och det är sant. Det är också sant att det i ladugårdarna står skrivet minnen av fattigdom, slit och kyla. Det är som om Utvecklingen inte vill kännas vid den tiden, för Utvecklingen bär på sin egen fattigdom, sitt eget slit och sin egen kyla.

Så då får de gamla ladugårdarna förfalla, bli till faror för lekande barn och vilsna själar, får besked att de blivit farliga och måste rivas. Så får slyet ta över. Som det redan tagit över den olönsamma ängen. En äng måste skötas. En äng måste slås. En äng måste försvaras mot det anfallande mörkret. Precis som en människa måste försvaras mot det anfallande mörkret. Precis som ett samhälle måste försvaras mot idéer som vill tömma det på solidaritet och gemensamt ansvar. Det tycks vara en sådan tid nu. Det påstås att det är lönsamt. Som om vi tappat vår stolthet. Som om vi tappat förmågan att tänka långa tankar.

Ibland undrar jag vart allt det liv som fanns i Rakel och Ronja tog vägen. Hemkommen sent på vinterkvällarna kunde jag gå in i deras lilla hus, där det doftade varmt och välkomnande. De skorrade välkomnande, reste sig, tryckte nosen mot min jacka och delade med sig av sin trygghet till den som tappat sin egen efter en dag på den politiska teatern med dess krav på att aldrig göra fel, aldrig svara fel, alltid vara bättre än man var dagen innan.

Vi lever våra liv och kanske förstår vi inte att också våra samlade minnen är delar av våra liv. Lika viktiga som nuet som också blir vindpinad historia som kan berätta vad vi gjorde. Det enda vi kan göra nu är att ta ansvar för att göra det bästa möjliga av våra och andras liv. Att något så enkelt ska vara så svårt. Kanske blev det svårare när vi fick för oss att det gick lika bra att lämna siffror på konton till våra barn som en gård, en skog, en mark, ett hus med minnen.