Inom den fyrkantiga statsvetenskapen får studenterna tidigt lära sig skillnaden mellan de nordiska välfärdsstaternas rättssamhällen och sydligare länders anti-samhälleliga kulturer.

I de förra länderna anses samhället präglas av tillit medborgarna emellan och i de senare länderna anses en så kallad amoralisk familism, där släktbanden går först, råda. I den mest extrema formen av amoralisk familism styrs samhället av släktbaserade maffior.

Liknande teorier om skillnaderna mellan olika statssamhällen och de förenklade förklaringsmodellerna av kulturerna står inte oemotsagda i den akademiska världen, men när de dyker upp som kulisser mot vilken världen tolkas inom samhällsjournalistiken eller, ännu värre, inom rättsväsendet, får de sällan mothugg.

I Sverige har antaganden om amoralisk familism genomsyrat flera myndighetsanalyser, prisbelönade kriminalreportage och mediala debatter de senaste åren, inte minst gällande organiserad kriminalitet, trots att det finns många goda skäl att se upp med liknande ansatser. Teorins inneboende rasism och klassblindhet är bara ett par, men viktiga, anledningar.

När jag läser den nyligen lanserade boken Familjen, som syftar till att granska ”en maffialiknande släkt” som ”styr en hel förort”, av journalisten Johanna Bäckström Lerneby, slås jag förenklingarnas och perspektivlöshetens förtrollande och förblindande krafter. 

Familjen inleds med en prolog som återger hur den numera rikskände ”supersnuten”, polischefen Ulf Merlander, kallas som expertvittne till en omtalad rättegång i Göteborgs tingsrätts säkerhetssal i april 2017. Inför rätten – och inför åskådarna från pressen – skissar supersnuten här upp bilden av en hel familjs karaktär som i grunden kriminell.

Det här blir också den bild som Bäckström Lerneby kommer att dela med polisen i sin ”kritiska granskning” av ”maffiafamiljen” i förorten, utan att reflektera särskilt nämnvärt vad det innebär att 1) en polischef överhuvudtaget tillåts leverera sociologiska förklaringar av en hel släkts kynne i en rättssal, och 2) vad liknande generaliseringar betyder för en poliskår som redan kritiseras för rasistiska värderingar och felaktiga prioriteringar i sin brottsbekämpning.

Jag var inte helt oförberedd på innehållet i Familjen eftersom jag tidigare i pressen har läst författarens reportage som den bygger på. Det jag däremot inte visste när jag gav mig i kast med boken var att hela granskningens idé, enligt författarens inledande kapitel, föddes när hennes chefredaktör insåg det sensationella värdet i att förmedla just ”supersnutens” bild av den maffiakultur (amoraliska familism) som han identifierat i en av Göteborgs största förorter.

Inför den bekännelsen ryggar även statsvetaren i mig tillbaka. Ett av journalistikens viktigaste uppdrag är ju att kritiskt granska maktförhållanden, bedöma proportioner och vända på perspektiven. Inte agera instrument för en myndighet.

I Familjen fortsätter författaren vidare att återge sina egna utflykter med polismän som patrullerar i den utpekade förorten, som också namnges (även om familjens namn i boken har fingerats) och där nu alla invånare mer eller mindre beskrivs som lydiga och tystade offer under ”maffiafamiljens” egna lagar. De patrullerande poliserna, som författaren bland annat åker bil med, skanderar påståenden från nervevade fönsterrutor till ungdomar som hänger på torget: ”Säg till X att vi vet att det var han som gjorde det, och att vi kommer att fånga honom!” ropar en av dem. En annan polis förklarar för författaren att dessa gossar är kriminella från modersmjölken.

Och i den här stilen fortsätter det, med friska antaganden av rättshaveristisk karaktär som basuneras ut till höger och vänster av den svenska statsmaktens företrädare, blandat med det dokumentära reportagets klassiska inslag av fakta, siffror och domar, för att skrädda en större bild av ”problematiken.”

Om det så bara finns ett uns av sanning i skildringen av polisen i Familjen så borde polisens ageranden och beteenden i förorten utredas ordentligt och det omgående. Hur poliser som dessa ska kunna lösa och prioritera bland olika brott överhuvudtaget är en gåta.

Det är nu över tjugo år sedan Ann Kristin Carlströms etnologiska studie På spaning i Stockholm publicerades, men inget talar för att poliskåren har gjort upp med sina fördomar och den rasism som då avslöjades. Det borde få vem som helst att undra över polisens egentliga roll: är dess repressiva väsen ens möjligt att reformera?

Min poäng är givetvis inte att ta några gangsters i försvar, men även om skildringen av ”familjen” innehåller stora portioner sanning återstår frågan om hur mycket av ett riksintresse det här egentligen är?

Det saknas inte direkt organiserade brottslingar i samhällets högre skikt, eller korruption inom svenska myndigheter, om vi ska prioritera med skattemedlen. Polisens nationella anti-korruptionsgrupp utreder till exempel bara hundratalet mutbrott per år, främst gällande upphandlingar inom kommuner och regioner och försök att påverka beslutsfattare. Här finns säkert ett oöverskådligt mörkertal där offentliga medel på miljardbelopp årligen sipprar iväg: Det var inte länge sedan det uppdagades att flera svenska myndigheter, bland annat Åklagarmyndigheten, Migrationsverket och Ekobrottsmyndigheten, köper tjänster av företag som av Världsbanken svartlistats för korruption.

Det jag efterlyser är en skarpare blick för perspektiv och proportioner. Det är väl ett rimligt krav att ställa på all journalistik som syftar till seriös opinionsbildning och debatt. Socialpornografiska porträtt som diktats ihop av lika stora delar sanning som fördomar hör hemma i skvallerpressen.

När Familjen lanserades påpekade en av mina vänner, uppvuxen i den utpekade förorten och lokalt engagerad i omställningsfrågor, att varken hon eller någon annan i hennes umgängeskrets kände till ”familjen” innan medierna började skriva om den. Hon kände inte heller igen sig i beskrivningen av ”en hel förort i skräck”, men kunde däremot vittna om dåliga erfarenheter av polisen. Och det har ju även fler berättat om på sistone. Boken Familjen styrker liknande vittnesmål från ortens invånare, även om det uppenbarligen inte var dess syfte.