Lyckligtvis är det många som lär sig en helt annan läxa av katastrofen, och förundras – inte över mänsklighetens förmåga att omforma naturen, utan över hur maktlösa vi är när det handlar om att handskas med de naturkrafter som vi frigör. Det handlar också om något annat. Känslan av att hålet i havets botten är mer än ett tekniskt missöde eller en trasig maskin. Det är själva planeten, en levande organism, som utsatts för våldsam skada. Och tack vare BP:s filmer med undervattenskamera kan vi alla i realtid iaktta hur planetens inälvor strömmar ut, dygnet runt.

John Wathen, en av naturvårdarna som arbetar hos Waterkeeper Alliance, var en av de första oberoende observatörerna som flög över oljeutsläppet strax efter att katastrofen hade inträffat. Efter att ha filmat de tjocka röda oljestråk som kustbevakningen artigt refererar till i termer av »regnbågsglans«, uttryckte han samma känsla som många andra: »Det ser ut som om Golfen blöder«. Denna bild är ständigt återkommande i samtal och intervjuer. Monique Harden, en miljörättsjurist i New Orleans, vägrar att benämna katastrofen »oljeutsläpp«, och säger i stället »vi håller på att förblöda«.

Andra talar om nödvändigheten att »stoppa blödningen«. Och när jag flög med USA:s kustbevakning över det havsområde där Deepwater Horizon sjönk slogs jag personligen av den anmärkningsvärda likheten mellan oljevirvlarna i vågorna och grottmålningar: en fjäderformad lunga som kippade efter luft, ögon som stirrade upp: en förhistorisk fågel. Budskap från djupet.
Och detta måste vara den märkligaste vändningen i Golfkustsagan: det verkar som om den har fått oss att inse att jorden aldrig någonsin var en maskin. Efter att ha varit dödförklarad i fyra hundra år har jorden, mitt bland all denna död i Louisiana, återvänt till livet.

Erfarenheten av att ha följt oljans färd genom ekosystemet är i sig ett slags snabbkurs i djupekologi. Varje dag får vi veta mer om hur det som framstår som ett förfärligt problem i en isolerad del av världen i själva verket har vitt utbredda konsekvenser på ett sätt som de flesta bland oss aldrig kunnat ana. Ena stunden får vi reda på att oljan skulle kunna nå ända till Kuba, sedan till Europa. I nästa stund får vi höra att fiskare uppe i norra Atlanten, på Prince Edward Island i Kanada, är oroliga eftersom den blåfenade tonfisk som de fiskar föds tusentals kilometer därifrån i oljeförorenade Golfvatten. Och vi får också veta att Golfkustens våtmarker för fåglar utgör något som liknar en livlig knutpunkt för flygtrafik. Alla tycks stanna till här: etthundratio arter av flyttsångfåglar och sjuttiofem procent av USA:s alla sjöfåglar.

Det är en sak när en obegriplig kaosteoretiker berättar att en fjäril som flaxar med vingarna kan orsaka en tornado i Texas. Det är en annan när kaos utspelar sig mitt framför ens ögon. Carolyn Merchant formulerar läxan på följande sätt: »Problemet, som BP tragiskt nog och alltför sent har upptäckt, är att naturen som aktiv kraft inte kan hållas fången.« Det är ovanligt med förutsägbara resultat inom ekosystem, medan »oförutsägbara, kaotiska skeenden [är] vanliga«. Och som för att göra det hela ännu lite tydligare slog blixten ned likt ett utropstecken i ett av BP:s fartyg, vilket tills vidare satte stopp för utsläppsbegränsande åtgärder. Och ingen vågar spekulera i vad en orkan skulle kunna göra med BP:s giftiga soppa.

Det bör understrykas att det ligger något unikt skruvat i den här specifika vägen till upplysning. Det sägs att amerikaner lär sig var främmande länder ligger genom att bomba dem. Nu verkar det som om vi lär oss om naturens kretsloppssystem genom att förgifta dem.

I slutet av 1990-talet hamnade en isolerad ursprungsstam i Colombia på löpsedlarna världen över med en närmast Avatar-liknande konflikt. Från sin avlägsna boplats i Andernas molnskogar tillkännagav U’wa-folket att de skulle begå kollektivt ritualsjälvmord genom att hoppa från ett klippsprång om Occidental Petroleum, Oxy, fullföljde sina planer på att borra efter olja på deras territorium. Stammens äldsteråd förklarade att oljan är en del av ruiria, »Moder jords blod«. De tror att allt liv, inklusive deras eget, härrör ur ruiria, så att pumpa upp oljan skulle innebära deras förgörelse. (I slutändan drog sig Oxy tillbaka från området, med förklaringen att det inte fanns så mycket olja som man ursprungligen hade trott.)

I stort sett alla ursprungskulturer har myter om gudar och andar som bor i naturen – i stenar, bergskedjor, glaciärer, skogar – precis som den europeiska kulturen hade före den vetenskapliga revolutionen. Katja Neves, antropolog vid Concordia University, påpekar att dessa praktiker tjänade ett praktiskt syfte. Att kalla jorden »helig« är ett annat sätt att uttrycka ödmjukhet inför de krafter som vi inte helt och hållet förstår. Inför något heligt krävs det att vi går tillväga med försiktighet. Till och med förundran.

Om vi var många som äntligen lärde oss den här läxan skulle det få genomgripande konsekvenser. Allmänhetens stöd för ökad djuphavsborrning minskar spektakulärt, och är tjugotvå procent lägre än vid »borra nu«-frenesins höjdpunkt. Men frågan är emellertid inte avgjord. Många insisterar fortfarande på att det nu är fullkomligt säkert att borra i Arktis tack vare uppfinningsrika nya tekniker och skärpta nya regelverk, trots att en sanering under isen skulle bli oändligt mycket mer komplicerad än den som pågår i Mexikanska golfen. Men den här gången kanske vi inte låter oss övertygas lika snabbt, eller är lika villiga att sätta de få återstående fridlysta områdena på spel.

Detsamma gäller för det som kallas geoengineering. I takt med att klimatförhandlingarna fortgår lär vi få höra mer från fil dr Steven Koonin, Obamas statssekreterare för energivetenskap. Han är en av de ledande förespråkarna för idén att klimatförändringarna kan bekämpas med tekniska trick, som att släppa ut sulfat- och aluminiumpartiklar i atmosfären – och givetvis är alltihop helt och hållet ofarligt, precis som Disneyland!

Han råkar händelsevis också vara BP:s tidigare chefsforskare: samme man som bara femton månader före olyckan fortfarande var ansvarig för tekniken bakom BP:s förment riskfria djuphavsborrning. Den här gången kanske vi inte kommer att låta den gode doktorn experimentera med jordens fysik och kemi, utan i stället bestämma oss för att minska vår konsumtion och övergå till förnybara energikällor. Även de kan komma till korta, men när det händer är priset inte lika högt.

Det bästa möjliga som skulle kunna komma ur den här katastrofen vore inte bara en accelererad utbyggnad av förnybara energikällor som vindkraft, utan också om vetenskapens försiktighetsprincip till fullo skulle anammas. Som en motsatt spegelbild till Haywards »om du visste att du inte kunde misslyckas«-credo går denna ut på att man måste gå varsamt tillväga »när en verksamhet innebär hot om skada för miljön eller människors hälsa«: med andra ord, som om ett misslyckande inte bara vore möjligt utan även sannolikt. Vi kanske till och med kan skaffa en ny plakett till Hayward att kontemplera medan han undertecknar våra kompensationscheckar: DU LÅTSAS SOM OM DU VET NÅGOT, MEN DU VET INGET.

PS.
När jag besökte Golfkusten för det här reportaget pågick oljeutsläppet fortfarande, och dess långsiktiga effekter var till största delen okända. Nio år senare står det klar att några av de mest förödande prognoserna visade sig stämma. Forskningen från National Wildlife Federation tyder på att sjuttiofem procent av de flasknosdelfiner (även kallade öresvin) som föddes under åren efter katastrofen inte var livsdugliga. Studier från 2015 visade att oljespillet var en bidragande faktor till att minst fem tusen däggdjur, varav många delfiner, dog.

Utöver det dog mellan två och fem biljoner unga fiskar i katastrofens efterföljd, och över åtta miljarder ostron. Detta ledde till förluster av uppemot 247 miljoner dollar i årsinkomst inom fiskerinäringen, enligt 2015 års rapport från Natural Resources Defence Council (NRDC). Och en annan studie från NRDC visade att de farhågor som fiskarna uttryckte när jag träffade dem var berättigade: under 2010 års lekperiod uppvisade omkring tolv procent av blåfenade tonfiskyngel i Golfen oljeskador, och de långsiktiga konsekvenserna för fiskbeståndet är ännu okända.

Fåglarna som jag såg på det oljiga marskgräset klarade sig sannolikt inte heller så bra. Forskningsstudier från Louisiana State University fann 2013 att endast fem procent av sparvbon i oljeskadade delar av sumpmarkerna överlevde efter oljeutsläppet, jämfört med omkring femtio procent på de sumpmarker som inte direkt påverkades av oljan. Rön från Gulf of Mexico Research Initiative visar att marskgräset förstördes så långt som tio meter från stranden, och att stora mängder olja låg kvar djupt nere i sedimentlagren varifrån den senare skulle röras upp och frigöras under orkanen Harvey 2012 (vilket sannolikt kommer att hända igen vid framtida katastrofer).

Enligt en studie från Florida State University år 2017 har den biologiska mångfalden minskat med hela femtio procent i de kustsediment som påverkades av oljeutsläppet.

Ordfront förlag 2020