I går sprack så äntligen migrationsförhandlingarna mellan S och M.

Moderaterna hävdar att det var på grund av den gröna elefanten i rummet, och nog har miljöpartister all anledning att känna sig stolta över det epitetet. Nu var de som tur var inte ensamma, det fanns en inte oansenlig mängd socialdemokrater som protesterade, till och med från riksdagsplats, och flera större organisationer, som Röda korset, Svenska kyrkan och Rädda barnen sa ifrån.

Så alla som protesterade bör ta en glädjens dag i dag, känna sig lite stolta och andas ut för den här gången, men om inte alltför länge är det dags att samla sig igen.

Låt oss fundera lite på vilket samhälle ledningen i S och M föreslog, och vilket samhälle det verkar som att C och L kunde tänka sig att acceptera, bara frågan blev ”långsiktigt hållbar” (det vill säga, inte en valfråga). S och M ville alltså ha som målsättning att ta emot ett fixt antal flyktingar, både M och S lade den siffran under det mottagande vi har i dag, med de strängaste regler EU och internationell rätt tillåter.

Så vilka metoder finns det då att få flyktingar att inte komma hit? Det finns egentligen tre huvudsakliga vägar att gå, den ena är att göra att så få som möjligt har rätten att komma hit, den andra är att se till så att så få som möjligt kan komma hit och den sista är att göra det så jävligt som möjligt för dem som kommer.

Men den första vägen, den om vilka asylgrunder som ska finnas, verkar i huvudsak avgöras redan nu i migrationskommittén. Alltså inget som enkelt kommer kunna göras om senare utan att bryta mot överenskommelsen. Den andra, den om att göra det omöjligt att komma hit, det är i princip utanför vår kontroll. Vi kan verka i EU för att ösa mer pengar över miliser i Libyen och över Erdogan, men det är ju knappast något man förändrar på årsbasis. Kvar finns alltså att göra det så jävligt som möjligt för dem som är här.

Jag vet inte vad som hade hänt om det här hade vunnit gehör. Men jag är övertygad om att om partierna tävlar om att göra det så jävligt som möjligt för vissa av våra invånare, och när riksdagen ser dem som kommer som ett problem som måste åtgärdas, då får rasisterna luft, känner sig stärkta och känner bekräftelsen i att deras åsikter är statssanktionerade. Det sägs, bland annat av statsvetaren Jenny Madestam, att SD är en av dem som vinner på att förhandlingarna sprack. Kanske är de det i det korta loppet, men på lång sikt hade en överenskommelse likt den S och M filade på stärkt dem än mer.

Låt oss hoppas att det var regeringsfrågan och det interna motståndet i S som sa stopp, att det verkligen berodde på den gröna elefanten i rummet. De kommer finnas kvar framåt hösten också. Men vi kan inte lugna oss och släppa taget, för om förhandlingarna återupptas vore det inte första gången spruckna förhandlingar återupptas, och det är sannerligen inte den enda viktiga frågan som diskuterats i migrationskommittén.

Kvar finns det andra, det om att de som kommit hit och fått avslag inte ska få ansöka på nytt på 10 år. Det om temporära uppehållstillstånd, om språkkrav och samhällskunskapsprov, om den begränsade anhöriginvandringen, om försörjningskrav, om fotbojor på dem som ska utvisas, och så vidare …

Om ungefär en månad är förhandlingarna i kommittén klara och ett förslag ska lämnas till regeringen. Om inte innan, så absolut senast då gäller det att vi verkligen är på tårna igen.