Rykten och rubriker berättar att migrationskommittén är på väg att bli färdig. Den skulle lägga fram en långsiktig, human och rättssäker flyktingpolitik. Av det verkar det inte bli så mycket.

De stora partierna tävlar i att vara hårda mot flyende, och förslagen som diskuteras är därefter. De säger att det handlar om integrationen, men det de driver – tillfälliga uppehållstillstånd, fler kontroller av alla som inte ser tillräckligt ”svenska” ut, splittring av familjer – skulle enligt kommitténs eget sekretariat göra integrationen sämre.

De som ropar högst är desamma som aldrig vill göra något åt allt det som verkligen skapar integrationsproblem – bostadssegregation, klyftor, orättvisor, hopplöshet.
Forskare och organisationer som jobbat med frågorna i decennier försöker få partierna att sansa sig. Men jag har känslan av att det inte handlar om sakargument. Det handlar om taktik. Man vill klämma åt flyktingar av partitaktiska skäl.

Så har M bestämt att Ulf ska vara lika hård som Jimmie. Och S har bestämt att Stefan ska vara lika hård som Ulf. Det kan ju verka lite konstigt av S som alldeles nyss bildade en helt ny politisk konstellation och gav upp mycket av sin egen ekonomiska politik just för att stå emot Ulf och Jimmies värderingar. Men ibland är politik det konstigas konst.

Mellan skål och vägg säger man att det handlar om att man vill göra upp så att flyktingpolitiken är avklarad och på så sätt få bort SD:s profilfråga från dagordningen. Därför är man beredd att genomföra stora delar av SD:s politik åt dem.

Så vad har man då hittat på för att lyckas med det? De kallar det volymmål. Politikerna ska sätta upp mål för hur många flyende från krig och helveten som får komma till Sverige. Det ska vara rejält mycket färre än i dag, trots att det redan är färre än på 15 år. Och när det sedan inte blir tillräckligt få så ska man strama upp ännu mer, hitta på nya saker som gör livet jävligare för den som kommer, tills ingen kommer.

Riksdagen ska alltså varje år ha någon slags auktion där partierna tävlar i hur få flyende som får hjälp. Sedan ska regeringen sitta och hitta på så mycket ny hård flyktingpolitik man bara kan för att nå omöjligt låga mål. Och sen ska ministrar som inte når målen som inte går att nå när världen brinner och människor flyr hamna i KU och förklara varför de inte var ännu lite hårdare.

Och detta skulle alltså göra att vi inte debatterade flyktingpolitik så mycket.

Var har M och S lärt sig taktik egentligen? Hos japanska mästare i harakiri och kamikaze?

De riktiga taktikerna här är kanske Centern. Efter valet var det omöjligt för dem att bilda den alliansregering de ville. Skillnaderna i framför allt flyktingpolitiken var för stora. Nu vill de att S och M kommer överens åt dem.

Resultatet kan mycket väl bli att C först tvingat S genomföra skattesänkningar och privatiseringar så höger att Anders Borg en gång stoppade dem. Och sen får de S att genom en stor uppgörelse sy ihop den största revan i Alliansen.

Eller som Mattias Irving, politisk analytiker hos socialdemokratiska Tro och solidaritet, uttryckte det: ”Är fullkomligt övertygad om att S partiledning är på väg att begå ett historiskt misstag som det kommer ta mycket lång tid att återhämta sig ifrån. Löfvens eftermäle kommer då sannolikt inte bli att han vände högervågen efter Alliansen, utan att han agerade dörrmatta åt nästa.”