Istidens människor levde enormt hårda liv. De var tvungna att klara det kalla klimatet, gå i närstrid med mammutar och hotades av stora rovdjur. Men ett ännu värre problem var att de led av svåra missbildningar.
Det framgår av en studie av paleoantropologen Erik Trinkaus vid Washington University i Saint Louis i USA.
Trinkaus har granskat en mängd skelett från istidens Europa och Asien, de flesta från de senaste 200 000 åren. I materialet ingår lämningar från både neandertalare och moderna människor.
En förvånansvärt stor andel av dessa avslöjar att många människor i den tidens värld bar på medfödda missbildningar. Exempel är ett antal abnormt böjda lårben som hittats på så vitt skilda platser som Kina och Tjeckien. En skalle från ett litet barn från en grotta i Israel har en uppsvälld hjärnskål – ett tecken på att barnet fötts med vattenskalle, hydrocefalus. Och ett annat skelett av en man från Italien visar att han hade en sjukligt böjd högerarm, men en normal vänsterarm.
Missbildningar extremt vanliga
Intressant nog tycks de flesta av individerna med missbildningar ha levt till ganska hög ålder, vilket antyder att de, trots sina handikapp, måste ha tagits om hand av andra medlemmar i gruppen.
Enligt Trinkaus är den höga andelen missbildningar märklig. Totalt har han hittat abnormiteter hos 66 individer från tidsperioden – exceptionellt många med tanke på att det totala antalet fynd är så litet. Han påpekar att de beskrivna missbildningarna förekommer hos färre än en procent av dagens människor. Chansen att hitta så många medfödda fel rent slumpmässigt måste med andra ord vara ”försvinnande liten” – såvida inte missbildningar var relativt vanliga på den tiden.
Hög risk för inavel
Var det så? Ja, uppenbarligen – och förklaringen kan vara ganska enkel. Enligt Trinkaus pekar allt mot att den övergripande orsaken var en hög grad av inavel.
Ett bevis är att många av missbildningarna är typiska för människor som bär på en viss typ av genetiska mutationer som ett resultat av att båda föräldrarna fört över skadliga anlag till avkomman. Risken för detta ökar av naturliga skäl då individerna i en grupp är nära besläktade.
Tidigare studier har visat att människorna i istidens Europa och Asien hade låg genetisk diversitet – något som tycks ha gällt under lång tid för vår egen art efter utvandringen från urhemmet i Afrika för cirka 100 000 år sedan.
Befolkningstätheten i Europa och Asien var med all säkerhet extremt låg under tiotusentals år. Små grupper av människor var utspridda över enorma ytor och kontakten dem emellan var förmodligen sporadisk.
Många prövningar
Även neandertalarna var glest förekommande och många grupper var troligen isolerade från varandra. Resultatet blev att närbesläktade män och kvinnor bildade par, varpå en hög andel av barnen föddes med missbildningar.
Tidigare har forskarna mest uppfattat missbildningarna som kuriositeter. Många har noterat att de är överrepresenterade i de istida lämningarna men har antagit att det kan ha berott på annat än inavel. Det har exempelvis föreslagits att den tidens människor kan ha uppfattat människor med krokiga ben eller armar som heliga och därför begravt dem på ett sätt som gjorde att lättare bevarades åt eftervärlden.
Trinkaus tror dock inte på den förklaringen. Det finns inga spår i något fall efter rituella begravningar. Snarare var det så att missbildningarna var ännu en av många utmaningar för de istida människorna – tillsammans med kyla, svält, rovdjur, farliga bytesdjur och stor risk för dödliga olyckor.
