Under våren har jag tillsammans med författarkollegan Arne Müller kört poden Vägval – på podspaning bortom pandemin (i ABF:s regi). Vägvalet i fråga handlar så klart om vilken väg samhället vill ta bortom covid-19. För tidigt i våras fanns mitt i all bedrövelse en frisk vind av något annat. En frambrytande insikt runt om i samhället om det som omställningsrörelsen och sociala forum talat i decennier:
En annan värld är möjlig.
Jag hörde överallt människor som uppriktigt gladdes åt att samhället om än bara tillfälligt bromsat in. Som kritiskt ifrågasatte sin egen roll i tillväxtsnurran. Som återupptäckt den fantastiska natur som bara ligger där runt den egna knuten … eller hur ren luft kan smaka mitt i stan. Som såg något välgörande i att flygtrafiken stannat av och intalade sig att från och med nu blir det tåget. Och framförallt:
Hur covid-19 gett samhället ett unikt tillfälle att starta om hållbart.
Så länge sen, ändå bara några månader. För plötsligt är det som att samhället kollektivt fått smak på något annat. Att allt ska bli som det var före krisen. Business as before.
Partipolitiken är redan där.
Vi befinner oss plötsligt i ett läge där i stort sett alla partier inte bara vill pumpa upp flygtrafiken till vad den var före kollapsen – utan dessutom få den att fortsatt växa upp i det blå. Kosta vad det kosta vill av våra gemensamma resurser. Moderaterna annonserar hurtigt att man vill köra på full gas uppåt för flygets utsläppskurva medelst en massiv utbyggnad av Arlanda, och S-minister Eneroth som inte vill vara sämre uttalade häromdan att han hoppas på en kraftig ökning för flygtrafiken.
Var talet om besinning tidigare i år och om att flyget inte kan räkna med någon gräddfil framöver bara en dröm? Vad moderater, socialdemokrater med flera alltså säger är att vi skiter högaktningsfullt i klimatet. Nej, man säger det inte rakt ut men det är den krassa innebörden.
Även politiker vars värderingar jag inte delar kan emellanåt visa en egenskap som väcker min respekt. Ärlighet. Jag föredrar helt enkelt politiker som inte hymlar om sina politiska prioriteringar och som framför allt talar klarspråk kring sina vägval vid helt uppenbara målkonflikter. Före den ack så vanliga politikertyp som svänger sig med pompösa tirader om mänskliga rättigheter och klimatansvar, eller om EU som garant för alla goda principer, men som när det kommer till skarpt läge – att en eller annan BNP-decimal hotas! – aldrig tvekar att blixtsnabbt svika exakt samma ideal.
Därför vore det renande för debattluften om Löfven och Kristersson kunde säga som det är. Att kära svenska folk, ni kan glömma att vi kommer stå upp för klimatet i något sammanhang där detta riskerar lägga minsta lilla sordin på BNP-kurvan eller en enda förlorad röst till våra partier. Arlandas expansion och Förbifart Stockholm må vara resoluta steg mot klimatkollapsen men för oss avgjort viktigare än att avstyra denna.
Med den uppriktigheten hade debatten fått en nollpunkt att ta spjärn emot.
Texten är tidigare publicerad på Fossilfri realism.
