Jag somnar med Greta Thunbergs kloka ord om det som är både givet och nödvändigt strömmande ut ur den gamla transistorradio som nu gjort tjänst i ett halvt sekel. Vaknar gör jag till en angelägen text av morgontidningens kulturchef Björn Wiman (DN 21/6).

Den sistnämnde har jag något blandade känslor inför och kanske beror det till viss del – måste jag erkänna – på att han refuserar precis allt jag skriver. Men det här är en bra text om det vansinniga i att tillåta Preem att öka utsläppen i Lysekil, att ge SAS fem miljarder kronor utan motkrav på miljöprestationer eller att sälja militär utrustning till diktaturer.

Greta Thunberg imponerar. Som alltid. Allra mest i insikten om hur makthavare först försöker sola sig i hennes glans, för att sedan uträtta absolut ingenting. Vår egen regering utgör inte något undantag. Ständigt väljer de marknaden först och det alldeles oavsett om det gäller omoraliska leveranser av vapen som hamnar i länder där krig pågår eller att göda den konsumtion som sedan länge är både orimlig och onödig.

I alltför stor utsträckning tycker jag det är precis likadant med många andra hyllningar av denna så vackert brinnande fackla. Vi hyllar Thunbergs mod med de skönaste av adjektiv. Stolta återger vi hur hon pryder förnäma tidningars omslag och får tala i de finaste av sammanhang. Sedan återgår vi till den förödande överkonsumtion som inte bara förstör vår natur, utan som dessutom cementerar de orättvisor som delar upp mänskligheten i ”vi” och ”dom”.

Blott alltför mycket liknar det vi håller på med gamla tiders katolicism, där människan trodde sig kunna garantera en plats i himmelriket genom dyra avlatsbrev eller att be Fader vår tio gånger efter att ha syndat …

Björn Wiman skriver om en bok som jag alldeles omedelbart tänker försöka få tag på; Klimatkrisens Sverige av Erika Bjerström. Hon reser genom Sverige och ser ett land där temperaturen stiger snabbare än på andra håll i världen där tinande permafrost och stigande trädgräns i fjällen bara är några exempel på hur det med allt större hastighet bär utför.

Wiman skriver klokt tills han, enligt min mening, för en stund tappar fotfästet: ”Nej, framför allt handlar det om hur människors liv förändras. Vår hälsa. Vårt vardagsliv. Vårt samhällssystem.”

Det är precis det, det inte gör, och ett av skälen till att ingenting egentligen händer är just att vi envist och oreflekterade fortsätter att placera människan på en piedestal där hen inte hör hemma.

Istället måste vi värna harmonin och ekosystemen. Inse att vi är en del av en helhet och inte denna helhets härskare.

Gång efter gång skriver jag detta. Lika ofta märker jag att det är för döva öron. Åtminstone om jag ser till den ekonomiska elit som hotas av alla former av förändringar i konsumtionsbeteendet.

”Lyssna på vetenskapen”, säger Greta Thunberg och det har hon förstås rätt i. Men vi kan inte göra det oförbehållsamt. Vi måste samtidigt reflektera, se saker ur ting ur flera perspektiv och använda hjärtat och känslorna ihop med vårt intellekt. För med vetenskap kan man i princip bevisa vad som helst. Bara man är tillräckligt trångsynt.

Det är mycket som måste förändras här och nu och lika mycket hänger ihop. Medan pandemins virus kan hejdas med munskydd om de är av tillräckligt god kvalitet, är dessa värdelösa när det handlar om att bekämpa orättvisor, verka för fred och hejda den överkonsumtion som vårt ekonomiska system är beroende av för att kunna leva vidare.

Vi behöver nya visioner, nya sätt att tänka och vi måste verka för en framtid där alla inkluderas och då menar jag inte bara människan utan också djur, växter, skogar, sjöar och hav. Låt harmoni bli ett av nyckelorden att börja vår resa mot ett nytt samhälle med.

Stefan Strömberg är författare, föreläsare och aktuell med boken Dalarna – Påskön, tur utan retur.