Dramatiska historiska skeenden kännetecknas av att det finns många olika, ofta motsatta, tolkningar av vad som egentligen hände. Ofta får segraren tolkningsföreträde, men det finns alltid mindre grupper som fortsätter att dra andra slutsatser. Också i fria, öppna samhällen finns det mindre grupper som motsätter sig att demokratin utvecklas och utsträcks. Det vi ser hända i USA i dag är att en sådan motsättning flutit upp till ytan efter att ha legat dold i fler decennier. Den mellan två distinkta kulturer – en arkaisk, reaktionär kollektivistisk slavägarkultur och en liberal och delvis vänsterradikal social rättighetskultur.

USA:s demokrati är ett resultat av kamp. Bokstavligen. Landets föddes ur ett våldsamt uppror och har genomgått många våldsamma skeenden, till och med inbördeskrig. Landet är byggt på dubbelhet från start. Kolonisatörens döttrar och söner blev själv de koloniserade och befriade sig från sig själva, men förmådde inte inkludera de vars hem de stal, Amerikas ursprungsbefolkning, och de som de stal från sina hem, slavhandelns offer.

De öppna sår som gapar emot den som studerar amerikansk historia och nutid är förbryllande och ofta paradoxala. Hur kan ett så rikt land bära på så mycket fattigdom – ekonomisk och andlig? Hur kan ett land som är en förebild och en dröm för många människor på jorden vara så mardrömslikt för så många? Och just nu, hur kan så många vilja riva ner statyer som föreställer människor som skapat det system som de som revolterar nu hänvisar till som argument för sin rätt att protestera?

För att besvara det måste jag börja i den senaste tidens händelser. Tro mig. De senaste månadernas utveckling kommer att ta en lika framträdande plats i amerikansk historia som inbördeskriget och andra stora berättelser i den. Förenklat kommer George Floyds namn att skina lika klart som någonsin Rosa Parks i framtiden.

I nyheterna de senaste månaderna har tre spår varit tydliga när det gäller USA. Oförmågan att hitta en gemensam linje kring coronakrisen i landet, protesterna mot övervåld mot afroamerikaner från polisen och Donald Trumps legitimitetskris. På ytan orelaterade fenomen, men sammanbundna av starka ideologiska band. Har du en viss åsikt i en av frågorna är sannolikheten i princip hundraprocentig att du har en viss åsikt i de andra.

Politiserad coronakris

Ur ett europeiskt perspektiv är inte den amerikanska coronakrisen något att förfasas över. Här har en del länder förlorat stora mängder människor till sjukdomen, Sverige är ett av dem, medan andra har mycket lägre dödstal. Det är svårt att hitta tydliga indikationer på vad som skiljer sig mellan dessa länder. Däremot har politiseringen av krisen i USA antagligen lett till att den förvärrats. När människor av ideologiska skäl vägrar att bära mask och istället för att distansera sig socialt av rent trots samlas i stora skaror inomhus sprids sjukdomen effektivt. Den amerikanska presidenten har underblåst sådana sentiment och han och en del amerikanska myndigheter och delstatsregeringar har betett sig kontraproduktivt i sin jakt på gillande från starka, konservativa grupper.

Inte förrän långt efter att vi har ett vaccin kommer forskning kunna visa vem som gjorde rätt, om ens då. Men det är redan tydligt att det finns mycket obehagliga klassmässiga och i förlängningen rasistiska strukturella problem i landets sjukvårdssystem som drabbar vissa grupper hårt. Afroamerikaner har drabbats hårdare av sjukdomen och många med låga inkomster och dåliga eller obefintliga sjukvårdsförsäkringar har krävts på miljontals kronor i sjukhusräkningar efter att ha varit sjuka.

Alltför många republikanska politiker och deras anhängare, inklusive Donald Trump, har hävdat att sjukdomen är en bluff, att liberaler och vänsteranhängare utnyttjar en relativt ofarlig influensa för att motarbeta presidenten, för att sprida rädsla som ett sätt att splittra landet. På Trumps massmöte i Tulsa i Oklahoma i helgen som gick bar knappast någon av deltagarna mask, de kramades och tog varandra i hand som aldrig förr. Reportrar berättade efteråt att publiken fick varsin mask när de steg in, men de allra flesta slängde den nästan ceremoniellt i soptunnor som stod uppställda strax innanför ingången.

Att inte skydda sig från sjukdomen har blivit ett politiskt uttalande. Med dödlig utgång för vissa. Sex personer i personalen som förberedde massmötet i Tulsa diagnostiserades några dagar innan mötet med corona och vi kommer säkert att få se en ökning av fall i en stad som redan sett en snabb ökning under senare tid.

Protester mot rasism

Det är som en dålig melodiradioövergång. Tulsa är inte bara ett av coronans epicentrum i USA, staden är också av stor historisk betydelse. Tulsa var 1921 platsen för den värsta massakern på svarta människor i USA någonsin. Där fanns en stadsdel som kallades Black Wall Street där afroamerikanska affärsmän med åren hade samlat sina verksamheter. Under sexton timmars upplopp dödades och plundrades områdets afroamerikanska affärsmän efter ett rykte om att en svart skoputsare antastat en vit kvinna.

Så många som 300 personer kan ha dött under massakern. Uppgifterna varierar, men händelsen är inskrivna i det svarta USA:s historia. När Trump valde att hålla ett valmöte i Tulsa valde han också först ett datum som var högst olämpligt. Nittonde juni, den dag som firas som dagen då slaveriet äntligen avskaffades på riktigt. 19 juni 1865. Beslutet att avskaffa slaveriet hade tagits 1863, men det var först efter att systaterna hade besegrats i inbördeskriget som alla slavar kunde befrias.

Trumps kampanj flyttade till slut mötet en dag framåt, men signalen till hans högerextrema, ultranationalistiska stödtrupper var tydlig. Trump tänker inte vika sig för den senaste tidens protester mot rasistiska polisövergrepp och mord.

Ingen kan ha missat att det råder upploppsstämning i USA. Varje dag är det demonstrationer. Det hela utlöstes av mordet på George Floyd i Minneapolis. En polisman placerade sitt knä på Floyds nacke i nästan nio minuter efter att han arresterats vilket ledde till att Floyd kvävdes till döds. I vågen av protester har tidigare liknande händelser aktualiserats och perverst nog har nya övergrepp mot svarta skett som resultat av polisens agerande mot demonstranterna.

Liberala politiker främst, men också republikaner, har sagt sig stödja protesterna, men det har inte hänt någonting substantiellt för att få till en förändring vilket har lett till att protesterna har intensifierats snarare än att ebba ut. På senare tid har upproret alltmer inriktat sig på offentliga symboler för rasismen. I landet finns mängder av statyer och monument som hyllar individer som har försvarat slaveri, själv varit slavägare eller betett sig som monster mot ursprungsbefolkningen och svarta.

Främst handlar det om representanter för Amerikas konfedererade stater (The Confederation). Militärledare och politiker som representerar den samling av stater som existerade 1861-1865. Dessa stater ville behålla slaveriet bland annat och dess flagga symboliserar än i dag ideologiserad rasism.

För många innebär dessa monument en ständig påminnelse om de övergrepp som har begåtts mot deras förfäder och på många ställen i landet har grupper av aktivister slitit ner dem från sina fundament i en symbolisk kamp för upprättelse.

Donald Trumps bristande känsla för tidsandan

Medan andra politiker har visat sitt stöd för dem som protesterar och de svarta amerikanernas rätt till trygghet och rättvisa har president Trump snarare eldat på motsättningarna. När demonstranter häromveckan samlades i stora skaror utanför Vita huset svarade hans administration med att attackera fredliga demonstranter med kravallpolis och militär. Olika kemiska stridsmedel användes. När demonstranterna skingrades promenerade Trump trotsigt till en kyrka i närheten för att posera för pressen med en Bibel i handel.

Så har han fortsatt. Han hotar fredliga demonstranter med våld och långa fängelsestraff, främst för att riva ner statyer. På Twitter och i sina tal uttalar han sig ständigt rasistiskt. Det senaste är att han kallar coronaviruset för ”kung flu”, ett uttryck som i synnerhet amerikaner med asiatiska rötter tagit mycket illa vid sig av. Medan stödet för honom sjunker snabbt, han ligger nu som mest 16% efter Biden i opinionsundersökningar, gör han ännu mer av det som redan misslyckats, mobilisera andra än sin väljarbas med allt mer hårdföra budskap.

Uppgifterna om hur stor den gruppen är varierar, men den är definitivt inte stor nog att ensam säkra återval. Många av de som röstade på honom 2016 röstade på Obama tidigare. Dessa låter sig inte lockas av rasism och auktoritära tongångar.

Skandalerna avlöser dessutom varandra nu. Trump råkar ut för motgång efter motgång. Domar i domstolar går emot honom, i böcker, intervjuer och kongressförhör vittnar tidigare anställda och bundsförvanter om en antidemokratisk, lynnig och djupt okunnig person som fjäskar för diktatorer och säljer ut USA för sin egen vinnings skull.

Amerikanska medier har väldigt kort minne. De talar gärna om nyhetscykler – den tid som en viss nyhet eller ett tema överlever i människors medvetande. Det är ofta inte mer än något eller några dygn. Men när cykel efter cykel fylls med samma tema skapas till slut metacykler, en övergripande berättelse som lever under längre tid. Detta har skett nu med Trump. Istället för att låta saker drunkna i floden av nya händelser, vilket ofta är den bästa strategin i USA, håller han sig fast vid kritik som riktats mot honom och förvärrar situationen genom att försöka besegra kritikerna i efterhand. Under ett valmöte i Phoenix i Arizona i tisdags återkom han till exempel trotsigt till begreppet ”kung flu”, gjorde ett stort nummer av att han var modig nog att säga det igen.

Samtidigt enkelt och komplicerat

USA är ett mångfasetterat land. En federation av nationer snarare en nation. Det är mer lämpligt att jämföra landet med EU än med ett enskilt land. Skillnaderna i lokala kulturer och mellan subkulturer är lika stora som i Europa, om än starkare sammanbundna av en gemensam idé. Den som ser på flödet av nyheter från USA kan lätt få för sig att det är en massa olika processer igång samtidigt. Att det är fullständig kaotiskt det som sker. På ett plan stämmer det, men i grunden är det hela mycket enkelt. Det finns två majoritetskulturer i landet. En liberal, modern, sekulär och demokratisk kultur representerad av Demokraterna. En annan reaktionär, ultranationalistisk (trots att USA inte är en nationalstat utan består av flera nationer) och högerkristen som representeras av Republikanerna.

De båda partierna är egentligen inte partier på samma sätt som våra politiska partier. De är kulturella partier. En vänsterlutande republikan kan vara mer radikal ideologiskt än en högerlutande demokrat. Konflikten är inte längre bara grundad geografiskt även om motsättningen ännu står mellan norr och söder, mellan stad och landsbygd men i princip handlar det än i dag om konfederationen mot federationen.

Dessa båda krafter är kvarnstenarna som maler sönder andra grupper, etniska, geografiska och kulturella. Demokraterna har med tiden reformerats till ett parti som försvarar minoriteter, men de är fortfarande inbegripna i den sekellånga striden.

Sedan riksrättsprocessen mot Trump inleddes i höstas har jag tänkt att nu har de väl ändå fått nog, amerikanerna. Snart borde väl någon sätta ner foten? Men slutet är långtifrån nära. Det är som i en dysfunktionell familj. Det som skulle vara en jätteskandal i ett land som Sverige är bara en del av ett evigt brus av galenskaper. Sett ur ett historiskt perspektiv är det inte lika konstigt att Trump tillåts fortsätta.

Enskilda händelser är inte viktiga i sig, utan får sin betydelse som en del av ett ständigt flöde av attacker och motattacker. Även om nyhetscyklerna är korta är den symboliska striden sekelgammal. Och den fungerar som när ett grälande par säger saker som utifrån kan upplevas som grymma till varandra, medan de själva bara känner att de svarar på varandras anklagelser. Det kan vara så att striden i sig är en av orsakerna till att USA har blivit ett så pass framstående land kulturellt och ekonomiskt och att den kanske aldrig får en slutgiltig lösning.

Men. Med Trump fick den ena sidan en företrädare som inte förstår att det trots det höga tonläget ändå måste finnas en delikat balans mellan de båda krafterna. Oförmögen som han verkar vara att förstå vikten av kompromisser i ett djupt splittrat läge försöker han hela tiden att vinna en strid som inte tillåter att någon utnämner sig till segrare. Han spelar efter fel regler, vill uppnå något som inte går att uppnå, kanske inte med mindre än att unionen faller sönder och nya länder bildas.

Historien har visat att när väl en grupp i det amerikanska samhället reagerar på orättvisor tillräckligt mycket för att att demonstrera i stora mängder går det inte att vrida tillbaka klockan. Då måste samhället på något sätt förändras strukturellt och kulturellt. Det är omöjligt att försvara det gamla i det läget utan att ta till auktoritära metoder. I synnerhet unga människor lever i dag i en digitaliserad, global värld, de inspireras av rörelser och idéer som det inte längre går att värja sig från.

Det är omöjligt att sia om Trump blir återvald eller inte. Just nu verkar han besegrad men det kan ändras snabbt. Det enda som är säkert är att de sentiment som representeras av Black lives matters-rörelsen manifesterar kommer att vinna till slut. Kanske krävs det fyra år till av trumpiansk förvirring innan vi får se en demokrat som president igen, men alla liknande skeenden i amerikansk historia har slutat med djupgående politiska och kulturella förändringar. Fram tills dess kommer vi att se allt högre tonläge, allt mer desperata försök från den reaktionära högern att försvara sina ideal.

På kort sikt är det enda säkra att det kommer att bli smutsigt. Mycket smutsigt. Troligtvis kommer det att hända mycket obehagliga saker redan innan presidentvalet i november. Jag hoppas bara att inte alltför många människor kommer till skada.