Vi börjar i skogen ganska nära huset där trebarnsfamiljen bor. På en stubbe sitter mamman och gråter. Hon är inte bara ledsen utan också rädd och orolig. Orken tryter och hon har inte orkat gå så långt. Man gör ju inte det när man är mitt uppe i cellgiftsbehandlingar.

Det blir en vana att vistas där ute bland mossor, sly och träd. Det gör gott. När hon reser sig från stubben eller stenen hon vilat på och går tillbaka hem till make och barnen i skolåldern är hon lugn.

Därute i markerna dämpas rädslan och livet får rätt proportioner. Hon är trots allt bara en av miljarder människor, som i sin tur är en art bland 8,7 miljoner andra.

– Jag kände mig liten på ett bra sätt. Att jag inte var så märkvärdig. Det var skönt. Jag fann ett slags existentiellt fotfäste, säger Åsa Ottosson, som i dag är botad från cancern.

En befrielse

Att söka tröst i naturen är något självklart, menar hon. Är man ute mycket kan man få en känsla av mening och komma ur den vardagsbubbla man annars lever i. Situationen med coronapandemin som vi upplever nu kan mycket väl jämföras med en livskris.

– När det råder väldigt speciella omständigheter i samhället eller livet kan det vara en befrielse att vara i ett sammanhang som är helt opåverkat. Talgoxar och ekorrar har sina utmaningar, men de bryr sig inte så mycket om våra, säger Åsa.

Och inte att förglömma:

– Rent praktiskt är naturen en fristad i coronatider, eftersom risken för smitta är mindre där.

Grundläggande

Till vardags är Åsa Ottosson journalist. Hon har haft naturen och hälsan som arbetsområde i drygt 20 år. Hon är även föreläsare och har såväl skogsbad som qigong i sin portfölj. Insikterna från de olika verksamheterna samlar hon ibland i böcker, ofta författade tillsammans med maken Mats.

– Både Mats och jag tror att naturnärhet är lika grundläggande som mänsklig närhet, säger Åsa.

Parets nya alster heter ”Närmare naturen – vetenskap och vetskap om varför vi mår bra därute”. Med stöd av ny forskning går de igenom hur skogen, vattnet, vidderna och stadens lummiga miljöer påverkar oss. Även himlen har ett eget kapitel.

– Jag är medlem i Cloud Appreciation Society – ett internationellt molnskådningssällskap, säger Åsa stolt.

Det är den kanske mest inkluderande naturmiljön, menar hon, eftersom alla, även under den pandemi som råder nu, har tillgång till himlavalvet såväl dag som natt.

Två timmars naturvistelse i veckan är en rekommendation från välrenommerade forskare. Man pekar också på hur viktigt det är att vistas i sol- och dagsljus för att stärka immunförsvaret, sova bra och ha ett gott humör. I arbetet med boken blev Åsa mest förvånad över att upptäcka hur viktig naturen är på flera håll i världen.

Paraplyer

Japan är ett föregångsland i sammanhanget. Där finns certifierade stigar för skogsbad och även särskilda utbildningar. Åsa och Mats åkte dit en gång på en studieresa. Vid ett tillfälle ösregnade det. När guiden bad dem stanna bredde de ut sina liggunderlag och la sig ned. Guiden sa: “Lyssna, använd hörselsinnet. Slut ögonen, låt det du hör komma till dig utan att bedöma.”

– Det handlar om att släppa på det analytiska och inte fråga sig vad det är för art som låter, utan att sjunka in i fågelns vackra melodi. Det är vilsamt. En guide gör det svårare att gå i sina egna tankar, säger Åsa.

Regnet föll genom trädkronorna. Tack vare uppfällda, genomskinliga paraplyer kunde deltagarna titta rakt upp. Ju mer Åsa slappnade av, desto mer lystrade hon till skogen. Som att vattendroppar landade på bladen intill. Att fåglar småpratade. Och så kände hon dofterna från den regntunga jorden.

– Det kändes som om jag låg där och andades med skogen.

Att skogsbad och liknande övningar mot stress och livsstilssjukdomar har så pass hög status i det japanska samhället är unikt. Åsa hoppas på en lika stark utveckling i Sverige.

Korkek

Bad, promenad, kontemplation. Hur vi hittar platserna där vi kan slappna av och må gott är individuellt, precis som vad vi väljer att göra där. Åsa har sedan barnsben haft ett särskilt förhållande till bergknallar med utsikt.

– Där kommer solen åt en. Man får perspektiv när man kommer upp lite – det gör att man kan tänka framåt.

Men “korkeken” eller hur vi nu väljer att benämna vår gröna oas kan finnas närmare än vi tror. Ottossons trädgård ramas in av tre stora lönnar. Nu, berättar Åsa, är träden ljusgröna i blomningen och högt där uppe surrar hundratals humledrottningar.

– Lönnarna ger ett slags lugn och tidsperspektiv. Jag klappar dem på barken ibland och lutar mig emot dem om jag behöver stöd. Bara jag tittar ut på dem mår jag bra, säger Åsa Ottosson.

Mikael K Nilsson /TT