Torbjørn C Pedersen har tillbringat de senaste 6,5 åren med att resa till alla världens länder utan att flyga. Han har bestämt att han inte får återvända till sitt hemland, Danmark, innan uppdraget är slutfört. Under sommaren får vi på tisdagar och fredagar följa med på delar av hans resa genom hans dagboksanteckningar. I dagens dagboksanteckningar från juni 2018 har han besökt Bagdad och Basra i Irak. Torbjørn kände en viss oro inför bussresan genom Irak, men han upplever inget hot, bara stor artighet och vänlighet.
Ännu en månad har gått och jag har mycket att berätta. Det har varit händelserikt, jag har lämnat Jordanien, rest genom Irak och nu skriver jag till er från Kuwait. Världen som vi lever i är tyvärr inte gjord för att vem som helst ska kunna nå alla länder utan att flyga. Till länder på öar finns ofta inga färjor. Och många länder som beviljar visum på flygplatsen gör det inte vid gränsen. Så, kära läsare, efter nästan fem år, 194 000 kilometer och 147 länder är jag väldigt trött. Ändå var jag förväntansfull inför besöket i Irak. Det är inte lätt att få visum dit, men jag hade turen att få det på några dagar. Alltihop verkade något riskabelt och jag var osäker på om det här var den bästa vägen framåt för mig och mitt omöjliga projekt. Det blev lite förvirring när jag skulle köpa biljett, men jag fick tag på den och snart var jag på väg till Bagdad.
Bussen gick genom ett ökenlandskap med många checkpoints. Jag blev utfrågad om vad jag skulle göra där och på några ställen varnade de mig för att det var en dålig idé. Men alla var artiga.
Bussen närmade sig grönare områden med sjöar och städer. På de flesta ställen såg det normalt ut, men när vi passerade en stad som nyligen hade blivit befriad syntes mycket förstörelse. Till slut nådde vi Bagdad, där jag mötte Ali för första gången. En vän hade förmedlat kontakten eftersom man kan behöva ett vänligt ansikte i en ny stad. Och Ali är verkligen vänlig! Vi blev snabbt mycket goda vänner. Under några dagar visade Ali mig runt i Bagdad, och det var inte alls som på nyheterna.
Lyckligtvis hade jag tagit reda på en del saker om Irak innan jag åkte. Irak ligger där den mänskliga civilisationen började för 12 000 år sedan. Namnet Irak betyder fruktbar eller välvattnad, vilket passar bra än i dag. Irak är förvånansvärt grönt och bergigt utom i ökenområdena. När man talar med människor i grannländerna säger de ofta att Irak var perfekt och blomstrande för 30–50 år sedan. Många minns att deras skolböcker kom från Irak, som var ett intellektuellt centrum i Mellanöstern. Med det i tankarna är det hemskt att tänka på vad landet har fått utstå de senaste decennierna.
Ändå står folk ut och hittar ett sätt att klara sig.
Bagdad är en underbar huvudstad med floden Tigris som rinner rakt igenom. För mer än tusen år sedan kom vikingarna på floden och besökte staden. I dag är Bagdad fullt av marknader, kaféer, restauranger, parker och konst. Mycket av konsten refererar till gamla sagor, som Aladdin, Tusen och en natt och Ali Baba och de 40 rövarna. Det finns många statyer som hyllar poeter, filosofer och författare. Läskunnigheten är hög i Irak och jag fick tillfälle att besöka en liten gata som var kantad med böcker på båda sidorna. Gatan har varit ett centrum för intellektuella i många år och är det än i dag. Folk var vänliga och nyfikna. De undrade vad jag gjorde i Irak, speciellt utanför den gröna zonen.
Var jag i fara? Jag tänker mig att det finns två sorters fara. Det finns en omedelbar fara, som när en hotfull man står framför dig med ett vapen. Den sortens fara upplevde jag aldrig i Irak, och jag har sällan upplevt det någonstans i världen. Den andra typen av fara är till exempel när du sitter på ett kafé som kommer att attackeras. Du vet inte om det, du kanske lämnar kaféet innan det händer och får aldrig veta det. Om jag någonsin har varit i fara har det varit den sortens fara. Det var som att besöka vilken annan stad som helst i världen. Folk var bara folk som levde sina liv. Jag tyckte verkligen om Bagdad, som är en stad som har mycket att erbjuda en besökare.
När det blev dags att ge sig iväg valde jag höghastighetståget som går mellan Bagdad och Basra i söder. Det är nattåg, vilket är bra eftersom man kan sova på tåget, men det var synd att det var mörkt så att man inte såg landskapet. Jag skulle ha älskat att sitta och se landsbygden fara förbi utanför fönstret.
Under ramadan fastar muslimerna tills solen går ner, och då äter de iftar, den första måltiden. I min kupé fanns fyra sängar, men vi var bara tre passagerare. En av dem delade sin iftar med mig, en delikat måltid som hans fru hade lagat. Vi tre blev genast goda vänner och vi hade många intressanta samtal tills det var dags att sova.
Nästa morgon kom vi fram till Basra, som är Iraks ekonomiska knutpunkt. De är även stolta över sina tomater, men jag tror att olja är det som präglar Basra mest. Hettan var intensiv. Ali hade ordnat så att jag skulle möta Alaa i Basra. Alaa presenterade mig för mr Hadair och Doaa, och sedan hade jag inget mer att oroa mig för. Jag behandlades som en hedersgäst och vi var tillsammans hela tiden.
I Basra finns en del gammal islamisk arkitektur, ett modernt innecentrum, kaféer, restauranger och en trevlig promenadväg längs Shatt Al Arab-floden. Men under ramadan är gatorna ganska tomma i den stekande solen och det mesta är stängt fram till soluppgången.
Det var lite magiskt att besöka ett land som Irak och se hur livet är utanför medias kameralinser. Och vad gäller gästfrihet tror jag att världen har mycket att lära av den arabiska kulturen. När det var dags att åka vidare fick jag skjuts till den kuwaitiska gränsen och en avskedskyss på båda kinderna.
Här kan du läsa nästa inlägg: Du får aldrig visum till Saudiarabien
