Jag är rädd nu, och allt började med en liten och anspråkslös skrift om ekonomi. Den kom 1997, och jag ramlade över den av en slump i researchen för en egen bok för drygt tio år sedan. Ekonomen Stefan de Vylder hade skrivit och Rädda barnen gett ut på eget förlag. Ansatsen är lika enkel som revolutionär: skriften behandlar ekonomin utifrån antagandet att barn finns.

Det här var just när 90-talskrisens plus och minus kunde summeras. Och de små hade ju inte riktigt funnits med i tabellerna när finansdepartementets ekonomer skruvat på siffrorna för att hantera ökad arbetslöshet, minskade skatteintäkter och kurvor brant nedåt. Ser man världen från en sådan tabell är det alltid rationellt att skära och justera tills plus och minus går ihop. 

Men så var det då det här med barnen.

När du sparar i skolan, på fritidsaktiviteterna, stödet till föräldrar som just blivit sjuka eller arbetslösa – då applåderar marknaden. Du kallas ansvarsfull. Investerarna lugnar sig. Tids nog kan människor få jobb igen. Och då tänker du att du kan lägga tillbaka pengarna i hålen du grävt när du sparat. Bara du håller ut.

Men barn är lustiga små människor. De är till exempel väldigt dåliga på det där, att hålla ut.

Om, till exempel, du skär så du sparar bort var femte lärare (som Sverige gjorde mellan 1990 och året då de Vylders skrift kom) så blir marknaden glad. Men barnen som började skolan 1990 går i sjuan 1997. Har de inte fått tillräckligt med stöd för att lärarna blivit färre, klasserna större, specialläraren sparkad och biblioteket stängts, så har de så där svårt att hålla ut.

Skriften från 1997 är otäck läsning. För den beskriver vad som kunde hända. Och läser man den nu beskriver den Sverige som det blev. Segregation. Försämrade skolresultat. Utslagning. Ökad otrygghet. Minskad tillit. Etablering av gängkriminalitet. Mänskliga kostnader. Och för den som helst stirrar i tabellerna: stora nya sociala kostnader.

Att spara på barn blir inte billigt. De är lite otacksamma på det sättet.

Ett par år efter Rädda barnens skrift bekräftades samma sak i en statlig utredning ledd av Joakim Palme. Ändå visade det sig bli förtvivlat svårt att prioritera det gemensamma när ekonomin växte igen. Trots att Sveriges ekonomi gått för högvarv de flesta år sedan 1997 går vi in i den ekonomiska krisen i coronans spår fattigare än vi gick in i 1990-talet. Inte mätt i tv-apparater, bilar och privat konsumtion så klart. Men i lärare per elev, pengar till barns fritidsaktiviteter eller andel av ekonomin som går till välfärden.

En del av pandemins särskilda hårdhet mot Sverige handlar just om detta: den svältkur äldreomsorgen levt i trots år av rusande BNP-kurvor.

I några månader har reglerna som bestämdes på 1990-talet upphört. Det är okej för politikerna att satsa igen. Vi är beredda att betala för varandra. I vart fall om det kallas krispaket. Men hur blir det när allt ska summeras? Kommer de våga satsa då också? Höja skatter på kapital, konsumtion och rikedom för att se till att varje unge får en bra skola och trygghet i att familjen klarar månaden?

Eller börjar tabellnissarna räkna igen, sätta plus mot minus och komma på att barnen får betala igen? Jag vet inte. Men jag är rädd.