I en språkfilosofigrupp som jag är med i ville en medlem diskutera om man borde avskaffa ordet de och bara använda ett ”globalt vi” som hon skrev. Hon menade att det skulle undanröja fördomar, bråk och rasism eftersom det inte skulle gå att skylla på någon annan.
Det är ju en språkfilosofigrupp. Det är meningen att man ska kunna pröva tankar som ligger långt utanför det vanliga med rätt och fel och vad som funkar i kommunikationen. Men det här var svårt. Vad skulle man överhuvudtaget kunna säga utan att skilja mellan vi och de? Hur blir det med ni?
Admin fick ingripa mot alla kritiska frågor och diskussionen tog slut utan ett steg på någon spännande mark. Kanske för att frågan som ställdes var om det inte var dags för den här språkliga reformen nu – svaret var så kategoriskt ”nej”.
På ett plan är tanken intressant. Vi tänker oss ju ofta att det som är bra för ”dem” är dåligt för ”oss”. Jag kom att tänka på diskussionerna om att lära sig varandras språk. I allmänhet anses det ju bra att kunna flera språk, ha tillgång till mer litteratur, komma i kontakt med fler och få del av fler begreppsvärldar.
Men när det gäller människor som flyttar till Sverige reagerar många som om det var tvärtom. Som om den som använder någon annans språk på något sätt underkastar sig dessa andra. Ska vi behöva informera på deras språk? Är det inte deras sak att lära sig vårt? frågar många.
Om man istället tänker sig att vi behöver kommunicera med varandra blir det en annan sak. I samband med just varandra använder vi ju för övrigt ett vi som innefattar dig, er, henne, honom, hen och dem också. Ett vi som kan innehålla två olika vi samtidigt.
Eller när några de uppfattas som problem som vi ska lösa. Om man istället tänker sig ett stort samhälls-vi som har problem med något som vi ska lösa tillsammans? Om vi säger att vi (människor på jorden) ska leva på ett sätt som bevarar vår planet blir lösningarna annorlunda än om vi skiljer mellan oss och dem. För vi är ju redan så duktiga, det är de som ska … och så vidare.
Exemplet som gruppmedlemmen själv tog upp var demonstrationerna mot polisvåld. Där finns många olika vi och de: polisen, de våldsamma poliserna, svarta, vita, demonstranter, fredliga demonstranter, demonstranter som använder våld. För att inte tala om ideologiska grupperingar. Om man istället konstaterar att vi förtrycker, misshandlar och dödar varandra och bränner upp varandras hus, vad händer då? Lägger människor ner vapnen, släcker eldarna och går hem och lagar middag? För att nästa dag mötas som ett stort och fredligt vi?
Det går i alla fall att föreställa sig det. Men skulle vi inte förlora förmågan att analysera vad det var som hände? Jag kanske drar tanken för långt, men jag ser två alternativ. Det ena är att vi snabbt skulle uppfinna ett nytt de, vilket var vad medlemmen som kom med förslaget själv gjorde. ”Man kan väl lägga till en ändelse när man menar de andra vi?”
Visst, det fungerar ju. Då kan vi tala om individer av andra arter, i andra tider, i andra fotbollslag utan att det uppstår en enorm förvirring, som i ”vi sitter inspärrade i burar på Karolinska och vi utsätter oss för experiment” eller ”vi vann mot oss med 5–0”. Men om vi-med-ändelse betyder de har vi inte vunnit något heller.
Det andra alternativet är att helt förändra sitt medvetande. Stryka ut alla skillnader, motsättningar, olika perspektiv, tankar och åsikter. Inte bara sluta skilja mellan vi och de utan också mellan sig själv och alla andra. Det finns ju ingen kvar som jag kan ingå i ett vi med, eller kommunicera med. Det blir ett förverbalt liv, en nyfödds värld.
Om vi alla gick omkring som sådana stora, allomfattande egon undrar jag om det inte skulle bli massor med konflikter. En del av oss kanske till och med gör just det.
Vi och de är grundläggande begrepp. Det är inte bara språket som inte fungerar utan dem utan hela tänkandet. Men att ifrågasätta sina vi och de ibland är inte fel. Vilket i sig förutsätter att begreppen finns.
