Anna Kinberg Batras oblyga flört med Jimmie Åkesson och mötet mellan de två partierna har fått många att prata om en milstolpe i svensk politik. Att 19 januari 2017 kan gå till historien som ett datum då hela den politiska spelplanen förändrades genom att SD började behandlas som ett parti som alla andra. Per T Ohlsson går i Sydsvenskan till exempel tillbaka 45 år i tiden och jämför händelsen med den 2 november 1971 då de tre borgerliga partiledarna presenterade ett gemensamt ekonomiskt stimulanspaket, vilket så småningom ledde till den borgerliga regeringsbildningen. Sedan tar han upp ytterligare tre sådana händelser som avslutatas med Reinfeldts deklaration av Nya Moderaterna 2004. Det som hände den 19 januari skulle alltså vara en av de fem mest avgörande förändringarna i svensk politik under det senaste halvseklet.

Om detta är början på att Alliansen spricker och vi ser nya samarbeten formas kanske det kommer att ses så i framtiden. Men den 19 januari kommer knappast att gå till historien som det datum då SD fick inflytande över svensk politik. Det hände de där olyckliga veckorna i slutet av 2015 då regeringen beslöt sig för att tillsammans med SD och M genomföra en flyktingpolitik som endast SD hade gått till val på. Det var då alla dammluckor brast. Fram till dess, mitt under toppen på flyktingströmmen, var opinionen den flyktingvänligaste vi haft i Sverige. Sedan när beslutet kom vände opinionen, om inte 180 grader, så åtminstone 150 grader. Det är viktigt att komma ihåg detta: först kom regeringsbeslutet, sedan vände opinionen. Många har redan försökt skriva om historien och med alternativa fakta försökt mildra sitt eget svek. Så jag tar det en gång till. Först kom regeringsbesluten om att mer eller mindre stänga Sveriges gränser, sedan, som en följd av de besluten, vände opinionen och blev lika flyktingfientlig som regeringen.

Fram till det beslutet fanns också en spärr hos de allra flesta mot att sprida och uttrycka grov islamofobi och annan rasism. De spärrarna finns inte längre och sedan dess har en efter en kommit ut ur garderoben som mer eller mindre brunbestruken. Det är allt från Ann Heberlein och Elisabeth Höglund som totalt dammsuger Sverige, sociala medier och nyhetsflödet på dåliga saker som kan kopplas till någon eller några invandrare, till Anders Borg, som ångrar öppna-era-hjärtan-politiken, och de som lite försiktigt slänger ur sig att det funnits en rädsla att diskutera problem med invandringen.

Hos vilka den rädslan funnits konkretiserar de dock sällan. Och ärligt, finns det något problem i samma storleksordning som ältats i närheten av så mycket? Inte ens de riktigt stora problemen som klimatförändringarna diskuteras så mycket. För att inte tala om de ökade klyftorna eller att vi har 795 miljoner människor som svälter i världen. Nej, inte ens situationen i Syrien och än mindre i Afghanistan diskuteras så mycket, trots att det är två av de stora anledningarna till att folk försöker fly hit.

Däremot diskuteras småsaker som folk vill koppla till den påstådda islamiseringen av Sverige till leda. Det är allt från vad folk har på huvudet till om det är okej att några badhus några timmar i veckan är könsseparerade.

Tanken med regeringens SD-anpassning då, liksom Ms flört nu, handlar om den förlegade idén att vinna väljare och val genom triangulering. Genom att lägga sig nära SD och de bruna ska man locka deras väljare och SD tappa i stöd, är det tänkt. Att det inte fungerar kan vi se på hur SD fortsatt växa trots att fem partier har anpassat sin politik till dem. Samtidigt som de partier som flörtar vildast med SD-väljarna, M och KD, har tappat. Med anpassningen av politiken kommer nämligen också legitimeringen av det parti en anpassar sig till. Samtidigt som originalet fortsätter att uppfattas som mest trovärdigt. Vi kan inte bara se det på SD och dem som flörtat med SD utan även i våra nordiska grannländer och länder som Frankrike och i USA.

Det som krävs för att den 19 januari i framtiden ska ses som en milstolpe är att Annie Lööf står på sig och att liberala moderater inser att det är C som står för deras politik. Då kan C på riktigt utmana M om att bli det största borgerliga partiet, samtidigt som Alliansens tid är över.
Om alla partier dessutom började agera som den representativa demokratin är tänkt att fungera, det vill säga röstar på det som de gått till val på, inte vad de kan förhandla fram i regering eller annan koalition bakom stängda dörrar, kan SD inte längre spela det maktspel som de spelar. Att SDs makt blivit mycket större än de 12,9 procent de fick beror på blockpolitiken och blockens blinda kamp om makten.

Att demokratin skulle uppgraderas på det sättet är dock för mycket att hoppas på. Troligare är då tyvärr att den 19 januari 2017 går till historien som dagen då Moderaterna gick igenom den dörr som regeringen redan hade låst upp och öppnat.