I tisdags lades en beställd utredning om a-kassans framtida utformning fram till arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S). Utredningen är på över 900 sidor, men redan på de första sidorna framkommer att ett uttalat syfte med utredningen har varit att fler ska kunna få rätt till a-kassa, bland annat gigarbetare, timanställda, vikarier, och så vidare.

Och det låter ju såväl lovande som rätt och riktigt. Att de som har de sämsta villkoren på arbetsmarknaden också har de sämsta möjligheterna till arbetslöshetsförsäkring rimmar ju dåligt med jämlikhetsandan som ändå får sägas ligga i den svenska folksjälen.

Således föreslås i utredningen att rätten till a-kassa från och med 2023 inte längre ska baseras på antalet arbetade timmar, utan istället på summan av ens inkomster. Om man under det senaste året tjänat minst 120 000 kronor, och under minst fyra av dessa månader haft minst 10 000 i inkomst, så ska man få rätt till a-kassa vid arbetslöshet.

I en intervju i P1 säger Nordmark om de föreslagna förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen att ”framför allt handlar det om att en bra trygghet, en god ersättning, innebär att människor vågar mer. Alltså, trygghet och möjlighet till omställning hänger ju ihop, trygghet och utveckling hänger ihop, och det är därför det är så viktigt att vi har trygghetssystem i Sverige som gynnar omställning, gynnar rörlighet, och som  ser till att människor kan känna sig trygga i förändring”.

Men där tar också förståelsen för människors behov av trygghet slut. För strax under intentionen att inkludera fler i a-kassan står utredningens andra uttalade och särskilt betonade syfte: att se till att a-kassan ”begränsar negativa effekter” på arbetslösas ”sökintensitet, jobbutbud och arbetslöshetstid”, och att den ska trappas ner i takt med arbetslöshetstiden ”på ett sätt som påverkar alla ersättningstagare”.

Regeringens utredare Maria Hemström Hemmingsson förklarar i samma intervju med P1 att förslaget med avtrappningen, som innebär 10 procent minskning i ersättningen efter 100 dagar och ytterligare 5 procent minskning efter nästkommande 100 dagar, med att forskningen visat att människor söker jobb mer aktivt och återgår till arbetsmarknaden snabbare när ersättningen sänks.

Men detta nedtrappningssystem gäller inte alla. Det är, ironiskt nog, ett privilegium att få lov att få sin a-kassa nedtrappad till 70 procent dag 101–200 och 65 procent dag 201–300. Ett privilegium som enbart utgår till dem med så kallad ”stark anknytning till arbetsmarknaden”. Stark anknytning beräknas utifrån inkomsterna, det också. Om du haft mer än 10 000 kronor i inkomst under samtliga senaste 12 månaderna får du rätt till 300 dagar med ersättning. Om du haft den inkomstnivån i åtta månader av de senaste tolv får du 200 dagar.

Och de samma personerna som de nya reglerna nu skulle hjälpa, de som hankat sig fram med tillfälliga jobb och vikariat men bara fått mer än 10 papp i månadsinkomst under fyra av månaderna det senaste året, får bara rätt till 100 dagars a-kassa i utredningens förslag. Sen tar det roliga slut.

Det hela motiveras med att det är ”samhällsekonomiskt viktigare” att den som har potential att få jobb inom ett ”kvalificerat yrke” inte tar vilket skräpjobb som helst, utan hamnar på rätt plats, där hen gör mest nytta. Det tar längre tid att hitta ett bra jobb, det är allmänt kända fakta. Och den möjligheten ska tydligen inte förunnas alla.

Samtidigt i tisdags höll arbetsförmedlingen en pressträff där de berättade om sin framtidsutsikt för 2020/2021, där de bedömer att antalet inskrivna på arbetsförmedlingen i mars 2021 kommer uppgå till över 600 000 personer, vilket innebär en arbetslöshet på 11,4 procent. Det är nästan en fördubbling av arbetslösa sedan 2019. Omställningen kommer inte bli lätt, varnar de.

Nya på arbetsmarknaden och de med tillfälliga anställningar kommer drabbas allra hårdast av den ökade arbetslösheten. Arbeten som inte kräver högre utbildning eller arbetslivserfarenhet kommer bli mycket svårare att få – det vill säga samma arbeten som a-kassans utredning utgår ifrån att man bara behöver 100 dagar på sig att hitta. Långtidsarbetslösheten beräknas öka från cirka 160 000 till att innefatta över 200 000 personer.

Strukturomvandlingen på arbetsmarknaden, som inte bara beror på coronakrisen men som påskyndas av den, ökar kraven på arbetarnas kompetenser och därmed höjs risken att klassklyftorna kommer öka. Speciellt utsatta bedöms utrikes födda kvinnor bli, och det höjs till och med varnande fingrar för att dessa riskerar att försvinna helt från arbetsmarknaden, att de ger upp om hela systemet och ställer sig utanför såväl arbetsförmedling som sociala skyddsnät.

Vi kan bara hoppas att arbetsmarknadsministern står fast vid sina ord om trygghet för människors möjlighet till omställning och utveckling. Och att hon bortser ifrån de delar av utredningen som bygger dels på verklighetsfrånvarande idéer om hur arbetsmarknaden ser ut och kommer se ut framöver, och dels på det mycket unkna och slående klassföraktet som genomsyrar förslaget, trots de till synes goda intentionerna.