Söndag 6 maj 2018 – dag 1 669

Är jag en äventyrare? En upptäcktsresande? En resenär? Kanske alltihop och mer därtill. Mitt namn är Torbjørn C Pedersen och jag kallas för Thor. C står för Cederlöf, för jag har delvis skandinavisk bakgrund.

Jag är född i Danmark, och klockan 10.10 den 10 oktober 2013 började min jordenruntresa. Är det möjligt att nå alla länder i hela världen under en och samma resa, helt utan att flyga? Ja, hittills har vi varit i 145 länder, och jag fortsätter …

Jag övervann cerebral malaria i Västafrika. Jag blev av med projektets sponsorpengar på grund av låga oljepriser. Jag förlovade mig på toppen av Mount Kenya. Jag har åkt med 13 containerfartyg. Det finns så mycket att berätta och så många minnen att jag knappt vet var jag ska börja.

Genom historien har ingen lyckats nå alla länder helt utan att flyga. Det var så idén föddes. Jag har en bakgrund i logistikbranschen och har arbetat i många länder. Resan började i Danmark för fyra och ett halvt år sedan. Sedan dess har projektet tagit oss till fyra kontinenter: Europa, Nordamerika, Sydamerika och Afrika.

Nyligen gjorde jag ett lyckat besök i Syrien och återvände sedan till Libanon. Det var de två första länderna i Mellanöstern och Asien. Eftersom gränsen mellan Syrien och Jordanien var stängd fick jag ta den långa vägen: containerfartyg från Libanon till Egypten, taxi och bussar från Alexandria till Nuweibaa i Sinai och färja till Aqaba i Jordanien.

Och så den sista sträckan, från Aqaba till Jordaniens huvudstad Amman, som avslutning på en omväg på 2 034 kilometer. Det är bara 204 kilometer från Damaskus i Syrien till Amman, men så är livet utan flyg. Och vad gör 2 000 kilometer extra när man redan har rest mer än 190 000 kilometer?

Min jordenruntresa går i första hand med kollektivtrafik, ofta den billigaste varianten. Min dagsbudget (transporter, mat, boende och visa) är bara 20 dollar om dagen. Hittills har jag mest åkt buss, därnäst tåg och delade taxibilar. Det är så man möter lokalbefolkningen i hela världen. Jag får sitta tillsammans med dem och det blir många samtal.

När jag ser tillbaka på de senaste åren måste jag säga att världen är mycket fredligare och vänligare än de flesta tror. Jag har aldrig blivit skadad och jag har fått vänner i nästan alla länder jag har varit i.

Genom fönstren i alla sorters transportmedel har jag haft en prima utsikt över byar, marknader, städer, berg, sjöar, öknar, skogar, floder och allt som finns på vår snurrande jord. Jag har börjat lägga märke till hur människor bor, hur de tar sig fram, hygien, modernitet, infrastrukturen i allmänhet och mycket mer.

Jag har aldrig klivit på en buss full med terrorister eller gått in på en marknad full med okända sjukdomar. Vår värld är inte alls perfekt, men jag har kommit fram till att den är mycket bättre än de flesta tror. Vi har mycket arbete framför oss för att göra folks liv bättre. Danska Röda korset gav mig äran att få resa som deras ambassadör, och på så vis har jag träffat humanitära rörelser över hela världen.

Jag är inte blind för hur livet är för de mest sårbara. Jag gör mitt bästa för att främja det humanitära arbetet under resan, men jag har kommit på att det också är viktigt att berätta om vardagslivet för att vi alla bättre ska förstå planeten vi lever på.

Jag brukar ofta säga att en främling är en vän som du aldrig har träffat förr. Det är inte många som har varit i världens alla länder, och jag förstår nu att ingen har gjort en sådan resa ensam. Utan att flyga blir det en ännu större utmaning, och jag skulle inte ha klarat mig så här långt utan alla händer som har lyft mig och burit mig framåt.

Från mannen som inte äger mer än kläderna han har på sig, till kvinnan som har blivit adlad. Resan överskrider allt detta. Det gör mig glad att se att vilken samhällsklass jag än har minglat med är folk bara folk.

Jag har en god vän i Alexandria som heter Hatem. Vi träffades först i Sudan, men han var hemma i Egypten när jag kom dit från Libanon. Vi träffades och jag stannade en natt extra i Alexandria, så vi kunde prata gamla minnen. Av en händelse kom också två av Hatems kolleger från Sudan, som också är vänner till mig, till Alexandria.

Vi fyra hade en riktig återförening i Egypten. Jag gjorde några bokningar på nätet och nästa dag tog jag en Uber till bussterminalen i Alexandria. Jag ville komma till Nuweibaa på Sinais östkust, men kunde bara köpa bussbiljett till Kairo. Men det gick en buss från Kairo till Nuweibaa också, så det gick bra. Det var lätt att hitta bussen och resan till Kairo tog ungefär tre timmar.

Efter att ha väntat två timmar i Kairo steg jag på bussen till Nuweibaa, som gick vid midnatt. Klockan ett nästa dag rullade vi in i Nuweibaa, nära hamnen. Därifrån går två färjor om dagen till Aqaba i Jordanien, en mitt på dagen och en klockan ett. Som tur var var färjan försenad och jag hann få en biljett. Den lilla arabiska jag kan funkade och snart var jag på färjan, på väg till Aqaba.

Aqaba låter äventyrligt på något sätt. Lite som Timbuktu i Mali. Jag tyckte genast om staden och människors gästfrihet mot totala främlingar. Av en tillfällighet träffade jag en gammal vän som hade gjort en bilresa i Jordanien och erbjöd mig att åka med till Amman. Vi hade inte träffats sedan 2010 i Indien, så vi hade mycket att prata om.

Amman är en mycket fin stad med uråldriga rötter och moderna bilar. Första dagen i Amman hade jag väldigt mycket att göra. Jag mötte jordanska Röda halvmånen, höll ett motiverande tal på Maersk line och, viktigast av allt, förberedde mig på att träffa min fästmö!

Ja, det stämmer. Det finns en kvinna som är tokig nog att leva med mig, och det här var den sextonde gången hon kom för att besöka mig på resan.

Jag är nyfiken på vad Jordanien har att erbjuda. Äventyret fortsätter. Jag hoppas du vill följa med.

Här hittar du nästa inlägg: Hjärtat slog extra fort