Svårigheten är att veta var jag ska börja. Så mycket tankar och känslor som rusar runt i min kropp och mitt huvud. Men anledningen till att jag skriver detta i dag är, som rubriken säger, att jag har kommit till vägs ände. Jag har utarmat min kropps resurser att orka leva i det system som man tvingat in mig i.

Det började med en gastric bypass

Bakgrunden är att jag 2010 bestämde mig för att ta erbjudandet från svensk sjukvård att göra en överviktskirurgi. En så kallad gastric bypass för att komma tillrätta med en ohälsosam övervikt. En övervikt jag åsamkat mig själv genom mental ohälsa och därigenom också använt mat och annat ätbart för att lindra den mentala stress jag levde med.

Behöver egentligen inte gå in så mycket mer i detaljer där, men kan påpeka att jag också lever med neuropsykiatriska ”funktionshinder” som adhd och ”emotionellt instabil personlighetsstörning” som är upplevelse- och utvecklingsbaserad, härledd till min mycket trasiga uppväxt och de brister som min utveckling ådrog sig därigenom. Nog om det.

Operationen i fråga gjordes, och jag gick som förväntat ner i vikt. Dock mer än förväntat, och mycket fortare än förväntat. Det började visa sig problem i form av diffusa smärtpåslag, som gradvis blev värre.

En andra operation bokades, enligt utsago för att reda ut sammanväxningar som blivit efter man opererat mig första gången. Den operationen i sin tur blev ett fullständigt fiasko, då kirurgen av misstag (inte en kalkylerad risk) råkade sticka hål på mina tarmar på två separata ställen, missade detta och sydde ihop mig med två läckande hål i tarmen. Detta gjorde att jag inom ett dygn insjuknade kraftigt och var nära döden. Jag blev förgiftad, och det som rann ut i buken frätte sönder mitt nervsystem i buken.

Två till operationer på några dagar, där man fick öppna mig från bröstkorgen och lodrätt neråt över hela magen. Jag överlevde. Med nöd och näppe ska tilläggas.

Utan jobb, tänder och livsglädje

Denna operation gjordes 2011, och där börjar den historia som jag nu lever med. Härefter börjar en ohyggligt svår smärta manifestera sig, i lite varierad form, och med lite varierande intensitet, men dagligen och konstant. Det visar sig att jag har fått en skada på nervsystemet efter nämnda operation, sedermera benämnd som kroniskt neuropatiskt smärtsyndrom efter en utredning på smärtenheten, på sjukhuset i Borås (SÄS). För övrigt samma sjukhus där jag genomgick nämnda operation.

Innan sistnämnda operation jobbade jag fortfarande heltid som familjehemskonsulent. Ett arbete jag älskade. Efter operationen har jag varit sjukskriven konstant och aldrig kunnat återgå till någon form av arbete. Ju längre tiden gick med dessa smärtor, desto sämre förmåga visade sig min kropp ha att hantera dem. Både fysiskt och mentalt.

För att någonstans göra situationen rättvisa, utan att gå in på för mycket intima detaljer om hur smärtan manifesterar sig och vilka problem jag får, så kan jag förklara det som följande. Helt plötsligt kan jag inte somna på grund av smärtor. I princip inte alls. Sitter vaken natt efter natt, vecka efter vecka utan sömn. Har jag tur slocknar jag emellan smärttopparna någon halvtimme eller timme, men överlag blir smärtorna värre av att ligga raklång, vilket gör att jag oftast sover sittande. Smärtorna är så intensiva så att jag ofta tappar förmågan att uppfatta omvärlden, jag finner mig själv liggande på golvet oftast, gråtande och stönande i något försök att hantera. Det går inte … inte över tid.

Jag tappar förmågan att äta alls, vilket gör att kroppen rasar ganska fort och den lilla energi jag förmår mobilisera går åt till att hantera de återkommande smärtpåslagen, däremellan ligger jag mest apatisk. Här söker jag någonstans hjälp av svensk sjukvård, och det är också här som svensk sjukvård fullständigt raserar all förhoppning om en framtid, livskvalitet och ett värdigt liv. Man använder mig som en medicinsk försöksdocka där man initierar medicinska behandlingar med läkemedel efter läkemedel. Samtidigt. Man ger mig stora mängder Tramadol mot smärtorna, stora mängder sömnmedicin, samt ett helt gäng antidepressiva, lugnande och antipsykosmediciner.

Givetvis var jag mentalt oerhört skör, och var deprimerad, och alla mediciner skulle enligt dem på något vis samverka. Exempel på mediciner jag hade samtidigt är: Tryptizol, Stilnocht, Lyrica, Gabapentin, Tramadol och Citalopram. Listan fortsätter dock. Jag blir bara sämre och sämre, och tappar samtidigt fullständigt verklighetsuppfattningen och sedermera också kontakten med mina egna känslor.

Smärtan finns, men jag är ett känslomässigt skal. Detta slutar med att jag sedermera får ett epileptiskt krampanfall, utlöst av Tramadolen, enligt sjukvården. Samtidigt tappar jag alla mina tänder som en ”bieffekt” av medicinerna, så vid 28 år så har jag fått EP-anfall, förlorat alla tänder och tappat all livsglädje.

Man bestämmer sig efter EP-anfallet att sätta in Oxynorm istället. Ett starkare morfinpreparat, som i sin tur inte ska sänka kramptröskeln. Jag får heller inget mer krampanfall, så jag antar att de hade rätt. Men mitt i allt det här och allt kaos det skapade i mitt privatliv, så finner jag det ohållbart. Jag får en uppenbarelse att jag någonstans måste ta saken i egna händer, för som situationen var kände jag att jag tog ett steg närmare döden för varje dag jag käkade hela arsenalen med mediciner.

Räddning och undergång

Jag tog ett beslut att sluta med alla mediciner, förutom Oxynorm, som jag inte klarar mig utan, då det är det enda som bedövar mig tillräckligt för att ta udden av smärtorna. Jag slutar med antidepp, sömnmediciner med mera. Efter att idén presenterats för mig att pröva cannabis istället, så gör jag det. Jag har inte direkt något att förlora längre i det läget, känner jag. Prövar, och den natten var första natten på tre år som jag sov en hel natt.

Dagen efter kunde jag helt plötsligt äta, och mot förmodan börja uppskatta sådant runtomkring mig. Jag blir inte helt smärtfri, men det gör att jag får oerhört mycket lättare att hantera smärtpåslagen. Jag får smärttoppar med några dagars mellanrum, som jag behöver medicinera med Oxynorm. Men däremellan lyckas jag hålla mig på en hanterbar nivå med cannabis.

Cannabis blir min räddning.. Men också början på min undergång. För sjukvården får trycka i dig precis allt, och utan ansvar förstöra ditt liv och driva dig över bristningsgränsen, men cannabis får man, i samhället och omgivningens ögon, absolut INTE använda.

Till saken hör att jag har en tydlig dialog med mina läkare som ger mig fullständigt godkännande att använda den medicin som jag behöver, även om de inte kan rekommendera den, av legala skäl. I Sverige finns ett medicinskt preparat innehållande cannabis, i form av en sprej, dock är det en sprej anpassad för andra tillstånd, och den har dålig verkan på smärta (cannabis är ett oerhört komplicerat läkemedel, där olika typer har verkan på olika tillstånd). Sativex, som medicinen heter, utvinns från en fenotyp av cannabis som kallas för ”AK47”. Nämnda fenotyp har mycket dålig verkan på min smärta.

Men jag får ändå medicinen utskriven av överläkaren på sjukhuset, för att någonstans göra det legitimt för mig att kunna använda cannabis. Man skriver intyg där man intygar, evidensbaserat, cannabis förmåga att häva neuropatiska smärttillstånd. Till saken kan tilläggas att medicinen ligger utanför högkostnadsskydd, och kostar närmar 5 000 kronor för ett uttag. Jag behöver minst två per månad. Med en sjukersättning att leva på  förstår vem som helst att det inte är möjligt att genomföra.

Man har alltså skapat ett moment 22 som jag som utsatt patient blir drabbad av. Det finns medicin att söka på licens, men stigmat är så oerhört stort i Sverige att läkarna inte vågar ta en sådan risk att exponera sig. Så sedan 2012 har jag haft cannabis på recept. Fast en medicin som inte är tillräcklig, och omöjlig för mig att ha råd att hämta ut.

Däremot vet jag, då jag har självmedicinerat med potent medicin, att med rätt medicin kan jag helt sätta ut morfinet. Jag klarar mig alltså, med bara cannabis. Utifrån den förutsättningen att jag har tillgång i den kvantitet jag behöver, och precis när jag behöver den.

Polis och socialtjänst

I allt detta väcks ett behov hos mig att inte behöva skämmas. För skammen och samhällets pekpinnar dödar mycket av min självkänsla. Man börjar en process med att försöka rycka undan benen på mig fullständigt. Man anmäler mig för både polis och socialtjänst. Transportstyrelsen drar mitt körkort och gör det mer eller mindre omöjligt för mig att hitta en lösning som får mig att må bra. Efter en lång kamp får jag visserligen tillbaks mitt körkort, men det kostade mig många tusen kronor i läkarintyg för att komma dit.

I allt det här får man inte glömma att jag är allvarligt sjuk, och främst skulle behöva fokusera på mig själv och att skapa en någorlunda fungerande vardag med mina smärtor. Allt runtomkring gör att jag faller längre och längre ner och det cementeras med ett självmordsförsök.

Jag trycker i mig 300 morfintabletter på en kväll, går och lägger mig och längtar tills det är över. Dagen efter vaknar jag klockan 10 på morgonen, utan någon som helst känsla av att ha käkat alla dessa tabletter. Till min förtret. Det slutar med att jag bestämmer mig för att lägga in mig själv på psyket under en period, för att försöka komma tillrätta med min livsleda.

Men pressen, stressen, det dåliga samvetet och allt därtill bara fortsätter att snurra i en negativ spiral. Jag har vid den här tidpunkten två små barn, två töser, som jag fullkomligt tappar förmågan att vara en bra pappa till. De får bara se sin pappa gråta, skrika av smärtor och överlag inte kunna ge dem en tillstymmelse till bra föräldraskap. Min dåvarande relation raserades samtidigt, påskjutsad av min sjukdomssituation. Relationen hade kraschat ändå, men mest troligt inte på samma vis.

Läs fortsättningen på onsdag!