Camilla från Himmelska fridens styrelse och Sebastian från Visdomens hus vill tydligen att Ante ska stanna i Xpan 7 och jobba för Himmelska friden. Vad ska han svara och vilka alternativ har han? Han säger godnatt och lämnar dem på serveringen. Läs fortsättningen!
Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.
Ante stängde dörren om sig, satte sig på sängen och försökte fånga tankarna som for omkring. ”Du vet att du skulle få mycket större möjligheter här, va?” Som vadå? Att leva i en ostkupa och leverera forskning åt Himmelska friden?
Men ändå. Ja, ett fint labb. Ett rum där det aldrig skulle regna in. Ett bekvämt liv i Xpan 7, människor som var intresserade av det han gjorde. Någonting i honom längtade efter allt det där. Att få sitta med kolleger och diskutera Higgs-bosoner utan att behöva förklara de mest elementära saker hela tiden.
Någonting i honom kunde tänka sig att leva med deras visioner om expansionen i rymden också. Fascineras av modellerna av nya planeter och vara lojal. Det skulle vara enkelt och folk verkade alltid kunna hitta argument för att ta enkla vägar. Att de hade mognat och förstod bättre.
Ibland handlade det kanske mer om att inte orka förstå saker som komplicerade livet för mycket. Men varför skulle just han göra annorlunda? Vad skulle han åstadkomma?
Först hade han skapat möjligheten att komma till en punkt där det kanske var möjligt att ändra historien. Det verkade vara det viktiga, det andra skulle komma sen, han hade inte tänkt så mycket på det. Innan tekniken egentligen var färdig hade han råkat fastna i en tid som var fel, hankat sig fram på nätpoker och tappat Timebanditen som en idiot.
Men vänta, fastnat? Han hade ett liv med Juha. Som han hade träffat i en klimatgrupp som hade demonstrerat utanför riksdagshuset och som hade varit så klar och kompromisslös, förbannad och omtänksam, vacker och idiotisk …
Om han sa ja till att stanna i Xpan 7 … sen blev tankarna så komplicerade att han somnade ifrån dem. När han vaknade nästa morgon visste han att han skulle säga nej. Utan att veta vad som skulle hända sen. Eller säga ja om han blev tvungen, men trassla sig ur det. Eller säga ja och vara med Juha i hans tid på helgerna?
Joel kom och hämtade honom och avaktiverade gäst-id-armbandet som annars hade sagt till Ante när det var dags att ta en kopp te eller gå på qigong-passet, för här och nu var det Harmonibrigaderna som bestämde vad Ante skulle göra. Han skulle sitta i förhör medan Camilla och Sebastian pratade med Ida och Harriet. Sen skulle de byta.
Joel var korrekt och vänlig. Han fick knappast ut något av förhöret – det verkade som om de trodde att Nisse hade planerat att föra bort Lydia till Oasen för att Ante skulle kunna tvinga till sig information om den anakrona tekniken. Vilket var en helt koko idé med tanke på att Ante bara hade hört talas om Nisse och visste allt om tekniken som Lydia visste. Bland annat.
Sanningsindikatorn på väggen var klargrön, han behövde inte ljuga. Vad den där Nisse höll på med var ett mysterium, men Ante kunde inte lösa det.
– Bra, sa Joel.
– Ni får väl hitta Nisse om han nu springer omkring i tunnlarna.
– Vi har försökt, men det ser ut som han har hittat en väg ut. Då var vi klara med det. Sen har vi stölden av den så kallade tidsmaskinen. Där har vi i stort sett all information, du avvek från Xpan 7 med en prototyp och en del laboratorieutrustning för sju år sedan. Det anmäldes långt senare av Lydia Petersén och du har sedan hållit dig undan fram tills i förrgår, när du dök upp på Oasen tillsammans med ett par diskrona element. Stämmer det?
– Ja, Juha, en vän från en annan tid, och en liten flicka som hade gömt sig i en väska. Harriet. Juha hade väldigt svårt att tro att man kunde resa i tiden, men till slut sa han att han skulle tro mig om han fick se varifrån jag kom.
Joel frågade om Stella också, och Stella hade ju bara ramlat rakt på och så försvunnit dagen därpå efter att, såvitt Ante förstod, ha betett sig dumt och oförsiktigt.
– Stella Stierna är en duktig harmonibrigadist, men hon följer kanske inte alltid våra regler och riktlinjer, sa Joel.
Sen fick han en signal från sitt armband och lämnade rummet. När han kom tillbaka sa han:
– Jag ska gå över med dig till Visdomens hus. Vi skulle tala om stölden av Himmelska fridens egendom också. Tidsmaskinen och en del laboratorieutrustning. Men det kan vänta, du klarar nog ut det med Visdomens hus, så att vi slipper hantera det här.
Så gick de, de tog en annan väg än den vanliga runt parken, men på avstånd såg Ante Ida och Harriet komma gående åt andra hållet tillsammans med en vresig briggis med kulmage. Han såg ett par tonårstjejer som kunde ha varit Liv. Kanske. Om han hade vinkat hade han fått en stöt i armen av vingarna som vakade ovanför honom.
Camilla och Sebastian tog emot honom i det gula intervjurummet och tackade för en trevlig kväll. Det stod ett par briggisar vid dörrarna och vaktade – Ante kände igen den ena, det var ju Parvin Hong som hade gått i hans klass. De växlade en blick men inget mer. Tja, någon måste ju ha blivit briggis också. Och någon måste uppenbarligen ha blivit förrymd uppfinnare av tidsmaskiner.
– Varför står de där? Kan ni inte ha vingar som håller reda på mig istället så de kan gå och ta en fika? sa Ante och slog sig ner i soffan.
– Nu ska du inte vara sån! De är här för att skydda dig, sa Camilla.
– Gick det bra borta hos Harmonibrigaderna? frågade Sebastian.
Han hällde upp örtte ur en kanna och gav varsin glasmugg till Ante och Camilla. Själv hade han redan en. Det var sött, rött, lite syrligt och doftade malva och mynta. Lyx, te på växter som pollinerades av pyttesmå vingar i växthusen mellan Iris och bostadsområdena.
– Ja, Joel frågade och jag svarade. Konstig historia med den där Nisse, sa Ante.
– Ännu konstigare att inte du känner till honom, sa Sebastian.
– Min Timebandit var ju på avvägar ett tag och det hände saker under tiden. Men Ida känner ju honom. Något med jobbet, tror jag.
– Ja, vi ska berätta lite om hur vi har tänkt, sa Camilla.
Och så gjorde de det. Ante skulle ta över Lydias tjänst. Visserligen hade han inte hennes formella akademiska meriter, men dels var de två som skulle dela på tjänsten, dels skulle han studera under tiden. Till att börja med skulle de ställa i ordning ett rum på Visdomens hus där han kunde bo. Han skulle kunna röra sig fritt i Xpan 7, men de skulle ha honom under kontroll.
– Vadå, under kontroll? Id-armband …?
– Jamen lite specialinställningar. Vi kommer att behöva veta vilka samtal du har med folk och vad som sägs. En del av dina uppgifter kommer att beröra nedre infran, men din kollega kommer att sköta dem. Infrapass får vänta. Ja, jag vet att du har Freddy och dina vänner på Oasen, men du förstår säkert.
Han skulle få en grundlön på tiotusen X till att börja med. Även om de naturligtvis insåg att han hade kunskaper som troligen var unika. Det här var ändå ett speciellt arrangemang, en sorts samhällstjänst.
– Hur lång betänketid har jag? frågade Ante.
De skrattade. Vänligt. Han hade att välja mellan att göra samma sak som samhällstjänst, och få en vanlig forskartjänst efteråt, eller som straffarbete under mindre bekväma förhållanden på livstid. Eller kanske med partiell minnesradering när de hade fått vad de ville ha, så att han inte skulle kunna läcka strategisk information. Typiskt Himmelska friden.
– Välkommen hit, du börjar i morgon. Kom så ska jag visa dig arbetsplatsen, sa Sebastian.
Labbet var sig likt, men utan Lydia. Bara en ung tjej i vit rock som höll på att synkronisera en accelerator och hälsade frånvarande. Allt han skulle behöva fanns förstås inte, han hade ju själv tagit sina grejer med sig. Men Timebanditen stod på laddning på en bänk, röd och repig och tejpad. Han undrade om de hade vidtagit några säkerhetsåtgärder så att han inte skulle kunna dra med den. Det måste de ha gjort.
