Det ärofyllda återtåget

”Civilisationen har även under fredstid varit på krigsfot. Där den går fram skändas och plundras naturen. Den har ett hetsigt, nervöst drag över sig. Den har gjort sig beroende av världsekonomins manodepressiva svängningar. För att den skall bli jordens herre måste människan bli slav under sitt eget system. Somliga slavar vet det. Andra inte.”
Elin Wägner

Ska vi vara petnoga så är det en ren slump att jag i någotsånär lugn och ro kan skriva den här boken och att du kan läsa den. Johan Rockström avslöjade i sitt Sommarprogram 2015 hur nära det varit att det gått åt fanders. Han inledde sitt program så här:

”Vi hade tur, en otrolig tur, förklarar professor Paul Crutzen, som fick nobelpris för sin upptäckt att våra utsläpp av freoner hotade livet på jorden genom att fräta hål i ozon­lagret som skyddar oss mot farlig UV-strålning från solen. Men vetenskapen varnade i tid, och 1987 skrev 40 länder på Montrealprotokollet, som förbjöd ozonförstörande substanser. En otrolig framgång! ‘Vi lyckades undvika en global katastrof med en hårs­mån’, fortsätter Paul, ‘utan att ens veta om det’. Hur då? Jo, det fanns två molekyler, som var lika bra som bärare av värme och kyla: klor och brom. Av en slump valde industrin klor som standard för freoner, och det var tur för mänskligheten. För det skulle visa sig att brom är 50 till 100 gånger mer frätande på ozonlagret, vilket antagligen inneburit att vi skulle ha förstått problemet för sent och helt ovetande knuffat planeten över en oåterkallelig tröskel.”

Det var således inte kunskap som föranledde att vi klarat oss från något som är svindlande nära global kollaps. Det var slumpen, tillfälligheterna, turen.

Så det är klart att prognosen tyder på att det går åt helvete. På något sätt. Utifrån ett mänskligt perspektiv i vart fall. Vi ska ha oändlig tur om vi kan kravla oss genom vårt tidevarv utan kaos, kollaps och förnedring.

Vetenskapsmän, de smarta men smala, brukar alltid säga att tekniken vare sig är god eller ond. Och att vi skall använda den på ett klokt sätt. Det där är rundsnack. Tekniken kommer att brukas för att göra livet enklare och bättre, men den kommer också att missbrukas. Den kan inte ligga i träda. I vart fall inte så länge. Man har försökt och det lyckades något år när det gällde genteknik – ett moratorium infördes. Lite tid för eftertanke skapades. De som inte accepterade moratoriet – det fanns några svarta får som passade på att springa före – fortsatte sin forskning.

Just gentekniken är intressant på många sätt. Den har inte bara gett oss möjlighet till ökad hälsa, nya synsätt på odling och så vidare – den har också gett oss nya världsbilder som inneburit att våra värderingar förskjutits. Den eugenik (rashygien) som tidigare företräddes av nazisterna, har nu blivit allmängods. Tanken var, under nazismens tid, att förbättra människans ärftliga egenskaper genom selektiv avel. Dagens variant utgörs av att fosterdiagnostik, vilken är allmänt accepterad (av mig också), följs av abort av sådant som anses vara besvärligt för de inblandade eller skadligt för människostammen … För att klara oss ur dilemmat med eugenik så används inte ordet längre. Än mindre det svenska ordet rashygien.

Teknikens landvinningar förändrar vårt sätt att se på vad som är gott och ont. Det annorlunda och sjuka skulle sorteras bort, det var en av Hitlers stora nummer. Och världens många goda stod upp och protesterade. Nu är det mer protester om någon inte vill göra fostervattenprov och ta bort sådant som kan bli besvärligt och dyrt. Allmän screening för genetiska sjukdomar ger de som vill skaffa barn många möjligheter att välja och välja bort. Att sortera.

Men vad är sjukdom? Också det en fråga vars svar förändras allteftersom tekniken förfinas. Valmöjligheter finns att designa sina barn. Skapa de där A-barnen som det talades om i en annan tid när stöveltrampen var högljudda. Jag föreläste några år om gentekniken ur ett miljö- och samhällsperspektiv, ställde frågor till åhörarna om vad de skulle välja bort och det tog ett tag innan rummet blev medvetet om det sluttande planets logik – från att välja ögonfärg och därefter mentala och intellektuella egenskaper är det förskräckande kort avstånd. Moral styr inte teknik, men teknik styr moral.

Värdeförskjutningar. Från tid till annan. Det är mänskligt. Det sker på gott och ont. Det är inte tid att skambelägga, säger jag eftersom också mina värderingar förskjutits. Vi bör dock vara medvetna om hur snabbt värdeförskjutningar kan ske. Ha den medvetenheten med oss den dag fascismen mer högljutt knackar på dörren och ”bjuder in oss till den värdegemenskap” där sådant vi tidigare uppfattat som ont plötsligt upplevs som något naturligt.

”Det är viktigt att vi tänker långsiktigt …”

Tekniken omformar människan betydligt snabbare än den biologiskt betingade evolutionen gör. Vi åt av kunskapens träd, dess frukter är ofta goda en och en. (Herrejisses, så jag uttrycker mig – och jag som är troende ateist … men ni fattar säkert bilden). Teknikens frukter utvecklar våra samhällen, vi vänjer oss, vävs in i nya mönster, det går svindlande fort.

Utvecklingen har onekligen ett hetsigt och nervöst drag över sig. ”Det är viktigt att vi tänker långsiktigt”, brukar min favoritfysiker Max Tegmark meddela. Men vad hjälper det när alla inte ens är överens om vad långsiktighet är? När ekonomiska, religiösa, nationella eller partiegoistiska intressen styr vad vi skall tänka om den där långsiktigheten.

”Allting som är bra med vår civilisation är en produkt av vår intelligens…”, berättar Tegmark i en intervju i DN. Jo, det är sant, Men allt det som vår civilisation ställt till med är också en produkt av vår intelligens, vilket är ett stort problem. ”Vi vill att livets framtid ska existera. Vi tycker det vore ganska synd om vi tog kål på oss själva och livet tog slut. Därför är det jätteviktigt att planera i förväg vad vi faktiskt vill göra med vår teknik”, meddelar han, som det tycks mig, lätt lakoniskt.

Återigen: vilka ”vi” skall planera, vilka ”vi” skall se till att alla följer planerna, vilka ”vi” skall förhindra det faktum att det ekonomiska systemet kräver avkastning till nästa kvartal, vilka ”vi” skall förhindra att auktoritära politiska system plötsligt kan vinna framgång. Världen är ju inte en myrstack där alla vet sina roller, håller sig till sina roller och gör allt för helhetens bästa.

Olle Häggström – professor i matematisk statistik – har skrivit Here be dragons. Science, technology and the future of humanity. Han vill att vi skall ”fatta informerade beslut om en önskvärd riktning för den teknologiska utvecklingen”.

Frågorna uppkommer: Hur ska eventuella informerade beslut kunna tas? Av vem? Och straffet för den som inte följer besluten? Häggström ägnar sig, som allt fler smarta figurer, åt artificiell intelligens som sträcker sig utanför en sektor – typ sådant som att handla millisekundsnabbt på börsen, färdas i automatstyrd bil eller säga till när osten är slut i kylskåpet – för att istället bli generell, flexibel och mångfasetterad som en människa är.

Artificiellt intelligent medvetande. Sådant kommer inte att kunna styras av människans primathjärna. Vi skapar robotar som tillverkar nya alltmer avancerade robotar. Och som kan förklara i detalj, vilka steg som används, var vartenda uns information analyseras, sekundsnabbt. Homo sapiens kommer att ses av dessa varelser på samma sätt som vi ser på apor.

Detta är också en del av det som kan kallas evolution. Vi homo sapiens kommer således, om vi inte loggat ut innan dess, att bidra till evolutionen på ett mycket påtagligt sätt. Genom att som ”Guds avbild” skapa självskapande intelligenta varelser som anser att homo sapiens är kolbaserade primater som fungerat som mellanled till nästa steg i evolutionen där de nya varelserna, som inte är kolbaserade, anser sig vara skapelsens krona. Om vi, som sagt, inte med hjälp av vår kunskapstörst och vår eminenta förmåga att göra ”ekonomiska” landvinningar lyckas logga ut oss ur historien innan dess förstås.

Det är lätt att negligera effekterna av att teknik inte kan ligga i träda. Möjligen kan det ske i en diktatur, med övervakning som vi inte ens kan föreställa oss, med människors viljor amputerade, med demokratin placerat i arkivet. Men är det människolivet ens värt att försvara? Skulle vi ens vara människor?

Är det någon som kan ge ett realistiskt svar som tyder på att vi skall klara den situation vi försatt oss i? Vi kan hoppas förstås. Det gör jag också. Men jag tror inte på hoppet.

Då uppkommer frågan: Varför var jag politiker under så många år? Svaret är att jag då hade stort hopp. Jag gjorde till och med Jesse Jacksons retoriska fras till min egen: Hotet är stort, men hoppet är större. Varför har jag i mer än tio år dagligen skrivit ett inlägg på min blogg? Tja, kanske för att det är kul, kanske för att desperat men lättsamt försöka påverka i mitt lilla hörn på nätet. Varför åker jag fortfarande runt för att föreläsa? För att få fler att fundera i mina banor? Eller bara för att det är roligt? Och varför skriver jag den här boken?

Mitt svar vittnar om viss förvirring: jag tror – håll i hatten – att Alexander Lukas finns. Jag tror – eller är det viljan att tro? – att utvecklingen kan vändas så att vi kan försvara demokratin genom att bygga hållbara samhällen. Jag vill tro det. Men det krävs så mycket av oss. Så jag känner nästan inget hopp. Systemen talar emot. Det är så många som inte vill därför att det är besvärligt (det tycker jag också), därför att det inskränker en sorts frihet (det tycker jag också), därför att det är så jobbigt att NU byta både livsstil och tankefigur (det tyckte jag inte efter att läst Elin Wägners Väckarklocka, hon öppnade dörrar och fönster och fick mig att andas en annan luft).

Jag vill – ursäkta upprepningen – se ett samhälle där frihetsrummet är stort för individen, där rättfärdighet och syskonskap råder i det som dagligen kallas ekonomin, där absolut jämlikhet råder i rättssystemet. Där vi förstår att de ekologiska ramarna är – ursäkta uttrycket igen – heliga. Att vi till slut fattar att de planetära processerna skyddar oss från utrotning som art. Att vi har ett ansvar för att ge ett gott frihetsrum för kommande generationer, att vi är en art som inte bör förtrycka andra arter. Kanske att vi rent av begriper att vi har enorma möjligheter att gemensamt kunna leva goda liv om vi tar ett steg till i evolutionen och använder vår hjärna lite bättre än idag för att kunna ta några ärofyllda steg tillbaka.

För utveckling är inte bara framåt, utveckling kan vara steg tillbaka för att komma vidare framåt. Ett sådant steg skulle kunna frigöra oss från den tankebur som är på väg att krossa oss själva. Det är svårt. För att nå dit behövs en fredlig kulturrevolution. Och för att nå ända dithän krävs såväl opinionsbildning som brinnande hjärtan och mod. Finns det politiker som har det? Och omvänt: vill någon som har det bli politiker?

Nej, något vidare hopp har jag inte. Det är osannolikt att vi reder ut den situation vi försatt oss i. Det blir mer osannolikt för varje år, för varje månad, för varje vecka, för varje timme som går. Men. Betänk hur det osannolika ändå kan ske. Jag tänkte på det när jag för första och enda gången såg en myra sitta på ett strå utan att då förstå att en liten larv programmerat om dess hjärna. Och fort kan det gå också.

Tänk bara på krabbtaskan (Cancer pagurus) fenomenala aktion. När honan släpper förföriska feromoner i vattnet kommer kärlekskranka hannar farande. De märker till sin förskräckelse att honan är så hårt innesluten i sitt pansar att parning är omöjlig. Men! Snabbt löser hormonerna upp hennes skal så att kalk och kitin kan transporteras ut i vävnaderna medan kroppsvätskorna pressas upp mot ryggen så hårt att skölden spricker upp. Så kan hon backa ut ur skalet och de hårda klorna för att kunna ta sig an uppdraget att föra livet vidare.

Så, just så, kan homo sapiens också göra: backa ut ur skalet och de hårda klorna för att kunna ta sig an uppdraget att föra livet vidare på den planet som är vårt hem i universum. Tänk att en krabba kan vara ett föredöme för oss!

Det är hög tid för omstart, omställning och omsorg.