Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.

Staden var sig lik, så här hade den sett ut de sena kvällarna när han hade gått hem från labbet, och de andra sena kvällarna, när han hade suttit i parken med Freddy, Noor och Canberra och först dagdrömt tillsammans, sedan planerat flykten i sanden i sandlådan.

På sparkcykeln åkte han i cirklar ut från Iris, där husen gick i olika nyanser av grönt, ut till bostadsområdena, där de skiftade från citrongult till rödockra. De var byggda i två våningar och de bakre väggarna gränsade till bokashianläggningarna så att husen fick värme från dem.

Det lyste här och där, men inte hemma, i huset som hade varit hemma. Han visste inte ens om de bodde kvar. Stella hade sagt att de skulle ut i omlopp på en ny forskningssatellit. Men sånt kunde ju ta år om det alls blev av. Kanske skulle han möta Vega och Isabel på väg hem från en kvällspromenad. Eller lillasyrran Liv ute med polarna. Men han visste inte om han hoppades på det eller tvärtom. Om han blev kvar här ett tag …

Han cirklade in mot Iris igen. Magnoliorna blommade, hur visste de när det var dags, när det alltid var samma temperatur och ungefär samma ljus? Och där på Hépíng satt Camilla och några andra som han kände igen. Sebastian Emmer från Visdomens hus och hans briggiskusin Joel. Några andra reste sig och sa godnatt och de satt ensamma kvar. Lite sorgsna, fick han för sig.

Ante tänkte svänga av innan de såg honom och gå och lägga sig, men det var för sent.

– Hej Ante! ropade Camilla.

Han körde fram till den låga bambuhäcken runt serveringen och sa hej, de bad honom komma och sätta sig och bjöd på ett glas vin.

– Aha, det var därför ni var ute efter mig hela tiden! Kunde ni inte bara ha sagt det? Kom hit och ta ett glas vin på Hépíng … det hade varit enklare än att skicka Harmonibrigaderna över tid och rum, va?

– Inte så högt, viskade Camilla.

Sebastian förklarade att de hade haft en avskedsmiddag för hans mamma som skulle ut i omlopp nästa morgon. Nu skulle de aldrig ses mer annat än på virtun. Hon skulle få det bra och det var bara som det skulle, men vemodigt var det.

– Jag förstår det, sa Ante.

Det blev tyst och så frågade Sebastian om han visste att hans egna mammor hade gett sig iväg. Det visste han ju inte.

– Men Liv då?

– Hon är kvar, sa Sebastian. Hon ville gå ut skolan.

– Jag var förbi vårt hus, men det var släckt.

– Ja, det är ju sent, sa Joel.

Just det, det var sent och Liv var bara … sexton. Då skulle id-armbandet börja signalera läggdags vid tiotiden. I vilket fall som helst ville de inte att han for omkring och pratade med folk, sa Sebastian. Det hade inte varit meningen nu heller, men allt hade gått lite fort.

Om Ante tolkade deras blickar och minspel rätt kunde det vara så att Sebastian och Joel ansåg att Camilla borde ha sett till att han höll sig på rummet, och att de hade talat om det. Men det var så lite folk ute nu ändå. Det fanns ingen han kunde avslöja något för.

– Men jag fattar inte det här. Hela Harmonibrigaderna känner till det där som jag inte får prata om. Och hela styrelsen och säkert hela Visdomens hus. Vem är det hemligt för?

– Nej, på Visdomens hus är det bara jag och möjligen Lydia. Men det är svårt att veta vad hon vet. Hon håller på att bli gammal, sa Sebastian.

– Håller på, sa Camilla. Det har hon hållit på med längre än andra lever.

Inom Harmonibrigaderna var det nio personer som hade hört talas om den anakrona tekniken, sa Joel. Om man räknade med Stella, som var försvunnen. Men det kanske Ante visste något om?

– De frågorna får ni ta i morgon, sa Sebastian.

Camilla förklarade att den anakrona tekniken förstås var en enorm tillgång i sig själv, men ännu mer så om Himmelska friden var ensamma om den och kunde sälja tjänster till de andra Xpan-organisationerna. Hon tog en klunk vin, lade huvudet på sned och frågade:

– Men du då? Vad har du egentligen tänkt med den anakrona tekniken? Har du fått några erbjudanden?

I förbigående, liksom. Det var det de trodde. Att han hade fått erbjudanden av konkurrenter eller kanske från de andra utanför Xpan-projektet. De som hade valt den andra strategin: att köra slut på planeten och låta den dö. Man fick läsa om dem i skolan – kaotiska helvetessamhällen, i motsats till de expansionsorienterade som skulle ta civilisationen med sig ut i rymden. ”Inga barn, inga käringar” sa de, och med käringar menade de inte kvinnor utan mesar. De skulle sterilisera sig, inga barn skulle födas och de skulle ”dö med stövlarna på”. Ändå hade de fortsatt att existera i tvåhundra år till.

– Nej, inga erbjudanden. Det är vetenskapen som intresserar mig, inte att sälja något.

Nej, för han ville ju bara göra allt det här onödigt. Få mänskligheten att slå in på en väg som de kunde fortsätta på utan att förstöra livsmiljön på planeten de kom ifrån. Tänk om han skulle säga det – det här var ju bra människor, tänkte han en halv sekund. Men även om de skulle kunna tänka tanken skulle de inte kunna låta det hända. Han behövde tänka innan han sa något alls mer om det här.

– Du vet att du skulle få mycket större möjligheter att utveckla den här, eller hur? sa Sebastian.

– Kanske, sa Ante. Men hörni, vi ska väl ta ett snack i morgon också? Jag känner att jag skulle behöva gå och knyta mig.

– Det låter fint! Vi har ju redan tidsmaskinen här, och ritningarna har du väl med dig, antar jag?

– Varför skulle jag ha det?

– Men de finns säkert så att du kan komma åt dem lätt – i den där bilen, kanske?

– Så lätt kanske det inte är. Men tack för i kväll och godnatt!

De stoppade honom inte, de sa godnatt och sov gott, han var fortfarande en gäst. När han kom fram till gästhuset såg han att de fortfarande satt kvar. Nej, ritningarna fanns inte här. De fanns ingenstans. Om han skulle bygga en ny Timebandit skulle han behöva göra det tillsammans med Canberra, för det var i hans enorma minne all information var lagrad. Det fanns ingen säkrare plats.

Här fortsätter Xpan-projektet.