Att tala om privilegier kan skapa ångestkänslor och konflikt, men även få vita att tänka bortom sina egna kroppar – och agera antirasistiskt. Det tror Lovisa Fhager Havdelin och Barakat Ghebrehawariat, som startat podcasten Kan vi prata om vithet.

”Är du själv privilegierad tenderar du att vara omedveten om det, för att det rubbar myten om att meriter tar dig dit du befinner dig”.

Så säger den amerikanska feministiska forskaren Peggy McIntosh, som 1988 myntade begreppet white privilege, i första avsnittet av den nya podcasten Kan vi prata om vithet.

– Normer får makt genom att vara osynliga, och blir på så sätt omöjliga att kritisera, säger Barakat Ghebrehawariat, föreläsare under namnet Demokratiagenten, och ena halvan av podden.

Andra halvan är Lovisa Fhager Havdelin, generalsekreterare för stiftelsen Teskedsorden, som arbetar med mångfaldhetsfrågor. Sina egna privilegier beskriver hon som ”en avsaknad av friktion” i möte med andra privilegierade:

– Genom att vara vit behöver jag inte ha överlevnadsstrategier hela tiden. Går jag hem nånstans ifrån sent på kvällen kan jag som kvinna ibland behöva gå in i försvarsposition. Men vanligtvis, i det offentliga rummet eller på min arbetsplats behöver jag inte det.

Mer konkret kan det röra sig om att inte bli stoppad av polisen, fortsätter Lovisa.

– I matbutiken kan mitt barn äta en ”klämmis” fast jag ännu inte har betalat för den. Det är små, subtila saker jag aldrig behöver reflektera över, för det är självklart i min tillvaro.

"Vittäta Södermalm"

– För mig är det otroligt befriande och validerande att få höra Lovisa berätta det här. Jag skulle aldrig få för mig att börja äta nåt som jag inte har betalat för i butiken! Det är lagrat i min ryggmärg. Det är det mest konkreta beviset på vilka parallella universum vi i ibland lever i, trots att vi bor i samma stad, säger Barakat.

En stad som beskrivs med rasmarkörer endast när det gäller ickevita, påpekar han:

– Vi pratar om ”invandrartäta förorter”, men inte om ”vittäta Södermalm”. Södermalm är närmast ett vitt separatistiskt rum. Det är inte många svarta kroppar här.

– Min upplevelse – som jag tror att många skulle kännas vid om de vågade tänka efter lite – är att vi vita inte är vana vid att omtalas som ett kollektiv, och absolut inte som ett kollektiv i en negativ bemärkelse, säger Lovisa.

Ett exempel kan vara att du som vit inte behöver ta avstånd från terrorism som begås av andra vita.

– Varje gång ett brott har begåtts ber jag en bön: ”måtte det inte vara en ickevit person”, för att jag vet att det kommer slå tillbaka på mig. Vithet handlar om möjligheten att få vara individ, att du aldrig behöver vara en representant för en ras eller grupp eller kultur, säger Barakat.

Politiserat pigment

Han är noggrann med att podcasten utgår från att rasbegreppet inte handlar om hudfärg i sig, utan socialt skapade, politiserade identitetsmarkörer.

– Jag brukar prata om att vi har levt de senaste 500 åren i en värld där pigment har politiserats. Det finns i det avseendet inga vita eller svarta människor, utan det är politiska metaforer, med ett socialt värde. Idéerna som fästs på våra kroppar har dock riktiga materiella effekter i verkliga livet.

Som att afrosvenskar i genomsnitt behöver ha en forskarutbildning för att komma upp i samma disponibla inkomst som en person i den övriga befolkningen som har gått en treårig eftergymnasial utbildning. Det framkommer i länsstyrelsen i Stockholms rapport ”Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden” från 2018.

Men vanligtvis samlar vi inte in statistik över hur etnicitet eller hudfärg hänger ihop med människors livsvillkor i Sverige, så kallad jämlikhetsdata, påpekar Lovisa.

– I Sverige när vi pratar om hur den här krisen drabbar olika så blir det löst. Statistik är talande. Hade vi haft jämlikhetsdata att förhålla oss till hade vi kunnat visa på konkreta problem och hur olika kriser drabbat olika i vårt samhälle där alla är svenska medborgare, säger hon.

I USA finns däremot statistik för hur arbetslösheten på grund av pandemin har ökat betydligt mer bland latinamerikaner och afroamerikaner än för för vita amerikaner.

Skapar friktion

I Sverige råder en beröringsskräck inför att prata om ras och ett tabubeläggande av begreppet, som hänger ihop med en idé om att vi ska vara ”färgblinda”, säger Barakat:

– När jag börjar prata om vithet och ras är det lätt att jag fastnar vid ritbordet. Det är mest frustrerande för mig, att vi inte ens har konsensus kring terminologin. Det är lättare att prata om de här sakerna i anglosaxisk kultur. Där kan du säga ”white” och ”race” utan att det blir en dramatisk reaktion på det.

Just reaktionerna från vita beskriver Lovisa som det svåraste med att prata om vithet. Hon kallar ämnet ”minerad mark”.

– Den vita ”skörheten” som synliggörs. Den defensiva hållningen. Ickeförmågan till självrannsakande. Vi märker att det skapar väldigt mycket friktion. Men det är också otroligt engagerande. Det är väldigt sällan någon har tråkigt när de pratar om vithet och privilegier!

Antirasism som förpliktigar

Barakat menar att det även är självutvecklande att ifrågasätta sina privilegier:

– Det är en form av empatiövning, och en chans för en person som privilegieras som vit att leva ett rikare liv. Att kunna förstå saker bortom din specifika gemenskapen du befinner dig i, att kunna tänka utanför din egen kropp. Jag har fått tonvis med ny kunskap genom att ifrågasätta min egen manlighet och min sexuella läggning.

Kan man prata om vithet utan att samtidigt prata om andra maktsfärer, som kan samverka, till exempel klass och kön?

–  Jag tycker att det är möjligt. Självklart är vissa människor mer utsatta för diskriminering, men vi försöker inte att lägga fokus på offer, utan på vitheten i sig. På samma sätt som det görs initiativ kring mannen som privilegierad position, säger Lovisa.

– Problemet med ”den gamla antirasismen” är att den inte har varit förpliktigande. Den har inte kommit med några krav på självgranskningar eller att förstå din egen roll, och ta ansvar. Som att vi män behöver ta vårt ansvar för vår roll i reproduktionen av könsorättvisor. Det borde vara en självklarhet. Det är en no-brainer, säger Barakat.

Kan det vara ett pedagogiskt problem att betona en maktsfär när målet är att den ska förlora betydelse?

– Jag tror att vi behöver ta oss över en puckel, och nå en medvetenhet innan vi kan börja ens tänka tanken att inte behöva prata i dessa termer, säger Lovisa.

– Det är ett viktigt filosofiskt problem som jag brottas med dagligen, att prata om och använda kategorier även om det slutgiltiga målet är att avskaffa dem. Vad du kan göra är att vara noga och tydlig med att det rör sig just om sociala kategorier och att de har inget med interna egenskaper eller biologi att göra. De har ett analytiskt värde, säger Barakat, och fortsätter.

– Jag går inte och tänker på mig själv i vardagen som tillhörande en ras. Vissa säger visserligen ”vi rasifierade”, men jag tror att de flesta förstår att de inte rör sig om en fast identitet utan att det är för att beskriva livsvillkor. Det är ett strategiskt användande, för att bekämpa rasism. Tänk om man inte fick prata om kön, eller genus? Ras är en funktionell motsvarighet.

Förändring i praktiken

Med podcasten vill Lovisa och Barakat i första hand nå vita personer med plattformar, eftersom människor tenderar att lyssna mer på likasinnade. De hoppas bidra till praktisk förändring, genom företagsledare och rekryteringsfirmor.

– Jag hoppas att alla vita människor kommer kunna se sig själva som möjliggörare till förändring. Jag hoppas att vi kommer att kunna se större representation. Att vita kommer att hålla tyst mer, och lyssna mer, säger Lovisa.

– Jag hoppas att det här kan bidra till fler aha-upplevelser. Människor som är upptagna av normer ser dem inte. Fisken är den sista att upptäcka vattnet. Jag vill att vi ska få fler fiskar att lära sig se vattnet, säger Barakat.