År 2020 var året då Europeiska unionen verkligen visade upp sitt sanna jag. När det verkligen gällde, var unionen inte mer än en samling protektionistiska stater som mest bekymrade sig om sig själv och de sina. ”Men Tyskland då? De tog ändå emot sjuka från andra länder.” Det är så klart sant att det funnits enstaka ljusglimtar, men den övervägande bilden kan inte bli annat än hur EU stängde ner, och medicinska leverantörer till och med tvingades undvika att passera vissa länder (till exempel Frankrike) för att sjukvårdsutrustning inte fick fraktas ut ur landet.

Någon gemensam solidarisk tanke om vilket eller vilka länder som hade mest behov av utrustning (Italien, Spanien …) syntes inte, istället handlade allt om att säkra utrustning till det egna landet.

Det här kan i grunden inte komma som någon större överraskning. Vi har redan sett denna egenkära protektionism i flyktingfrågan, där det enda länderna kan enas om är hur vi håller människor ute, inte hur vi samarbetar för att hjälpa människor som flyr för sina liv. Men även om vi redan vetat det här så har den här coronaepidemin blivit ett tydligt lackmustest för var unionen står när det verkligen gäller.

Det är i det ljuset vi ska se kommissionens förslag på en mastodontfond omfattande 750 miljarder euro i coronastöd. Inte bara som ett försök att åter göra sig viktig. Utan också som ett sätt att tydligt tvinga ihop en union. Stöden ska finansieras med gemensamma lån. Och för att kunna betala av är några av förslagen att ta ut vissa punktskatter, bland annat klimatskatter och skatter på stora multinationella bolag.

Det finns många viktiga frågor här. Dels frågan om EU ska ha stora gemensamma lån, frågan om det här banar väg för EU-skatt och dels frågan om hur mycket av det här som ska vara lån och hur mycket som ska gå till direkta bidrag. Kommissionen föreslår att 500 av de 750 miljarderna (euro) ska gå som bidrag. Sverige, Danmark, Nederländerna och Österrike invänder och föreslår istället noll.

Frågorna är inte lätta, speciellt som behovet av stöd i coronans svallvågor kommer vara väldigt stort. Men vi har återigen fått det bevisat för oss att det inte finns någon självklarhet i att unionen kommer bestå, åtminstone inte i nuvarande form. Demokratiskt vore det förskräckligt om vi tog ytterligare steg mot en superstat. Dels på grund av avstånden till beslutsfattarna som aldrig kan bli långt nog i en skala av EU:s storlek. Men också för att det blir allt svårare att fatta våra egna beslut.

Det är redan nu enormt svårt att i praktiken föra en egen flyktingpolitik och hade EU-kommissionen haft större makt hade regeringen aldrig kunnat möta corona på det sätt vi hittills gjort. Vidare är det vanskligt att ha stora gemensamma lån i en union som vi inte vet om den kommer vara kvar när lånen ska vara avbetalade. Men det finns också en annan aspekt. Solidaritet.

Det är självklart att vi som är rika och klarar oss bra ska hjälpa de länder som har sämre förutsättningar. Men covid-19 drabbade inte bara europeiska unionen. Gränsen för vilka som behöver stöd och vilka som inte gör det går inte vid Medelhavet (egentligen går den inte ens vid covid-19). Då är det inte heller rimligt att det är EU som ska samla in och distribuera det stödet, och än mindre att det är i Bryssel det ska avgöras hur mycket länderna ska bidra med.

Men samma solidaritetstanke gör att Sverige hamnar snett i sin kritik. Det går inte att tro att Italien och Spanien kommer kunna betala tillbaka massiva lån. Det måste gå att ge bidrag direkt, istället för att under en ekonomisk kris tvingas avskriva lån vi ändå aldrig kan driva in.