Om Paolo Roberto och hans sexköp är troligen allt som är värt att säga, och betydligt mer än så, sagt. Att utnyttja en annan människa som han själv bedömde var dittvingad är inte värt annat än förakt och blir han dömd finns det troligen inte mycket att invända. Däremot finns det en hel del att säga om den debatt som följt.

Som vanligt när ett problem får stor uppmärksamhet i Sverige så kommer snabbt de enkla populistiska lösningarna fram. Inte minst från partipolitiskt håll. I vanliga fall är det SD och deras närstående partier som ropar på hårdare straff, men denna gång hamnade troligen frågan alltför nära deras väljargrupp. Istället dröjde det bara två dagar innan regeringen presenterade ett förslag på hårdare straff. Att forskning och studier visar att hårdare straff ofta inte hjälper utan till och med stjälper spelar mindre roll. Det signalerar handlingskraft och att frågan tas på allvar att ropa på hårdare straff.

Organisationer som RFSL, WHO, Unaids, Amnesty International och Human rights watch har utifrån ett människorättsperspektiv tagit ställning mot kriminalisering av sex mot ersättning. Inte för att de omfamnar idén om den lyckliga horan, utan för att den stigmatisering som kriminaliseringen innebär leder till ökade risker när säljaren tvingas agera i hemlighet för att minska köparens risk. Därmed blir också kontakten med samhällets institutioner och möjligheten att få hjälp betydligt sämre. En krass pragmatisk syn på hur sexarbetare bäst skyddas och hjälps, alltså.

I Sverige i stort fortsätter vi istället att tro att förbud och hårdare straff ska lösa problem efter problem. Det är som att anledningarna till att folk hamnar i prostitution eller till exempel missbruk skulle kunna försvinna med ett förbud. Och om ett förbud trots allt inte hjälper så är det inte förbudet det är fel på utan straffskalan. Lösningen blir följaktligen att höja straffet ytterligare istället för att utvärdera lagen. Det fina i kråksången är att det kan göras hur många gånger som helst.

Men på ett område resonerar än så länge i alla fall de flesta liberaler, gröna och vänstern i Sverige annorlunda. Tiggeri är visserligen förfärligt men i det liberala Sverige ska det tillåtas både att ge och ta emot därför att ett förbud bara skulle göra tiggarna än mer stigmatiserade och utsatta. Köp av sex är visserligen likaså förfärligt, men det ska i det liberala Sverige vara förbjudet för att skydda de prostituerade.

Någon som förstår logiken? Båda företeelserna har en liknande grund. Det handlar ofta om fattiga människor, de flesta i samhället anser det vara något förnedrande som ingen skulle behöva utstå och i alltför många fall finns det mer eller mindre något slags organiserad människohandel bakom. Ändå tror vi i det ena fallet att straff skulle förvärra situationen för de utsatta och i det andra fallet att straff är en lösning.

Fattigdom och utsatthet kan aldrig lösas med straff. Fattigdom och en hel del utsatthet löser vi genom ekonomisk trygghet. Låt oss kalla det en basinkomst. Som alltid är det inte hela svaret, för de mest utsatta behövs mer stöd, men det är så väldigt mycket mer konstruktivt än straff, hårdare straff och ännu hårdare straff.