Vi mår på många sätt gott, har en hög materiell standard och lever allt längre. Då ska man inte lägga sig och dö mitt i allt. För vi lever ju i framstegens tidsålder. Den medicinska vetenskapen har besegrat tuberkulosen och förhoppningsvis får vi snart bukt med cancern. Att vi inte kan besegra döden blir då som ett misslyckande.

– Så upplever jag resonemanget kring det här, säger Britt-Mari Näsström, professor i religionshistoria vid Göteborgs universitet.

Hon parafraserar den tyske filosofen Martin Heidegger:

– Man flyr tanken på att man själv ska dö. Andra dör, men inte jag.

Fotografiets intåg

Under 1800-talet talade man gärna om slutet i en människas liv, menar Britt-Mari Näsström. Man berättade för varandra om vad som hänt och sagts på dödsbädden. Dåtidens potentaters sista ord skrevs ned. Man tecknade av den döende och gjorde även dödsmasker.

Med fotografiets intåg fick döden och därmed sorgen ett ytterligare fysiskt attribut:

– I början av 1900-talet tog man bilder på de döda och skickade runt till de sörjande. Även döda barn fotograferade man, det kanske låter makabert, men föräldrarna hade kanske inte haft råd att fotografera barnet tidigare, säger Britt-Mari.

Ett avlidet barn liggande i en kista kunde mycket väl förekomma i gamla fotoalbum.

Sex och död

Britt-Mari Näsström ser en skarp skillnad mellan 1800-talets viktorianska ideal och vår tid. Då var inte döden men väl sexualiteten det skamliga som skulle döljas. I dag är det tvärtom.

– Det är så typiskt för den moderna människan. Vi vet allting och kan prata om den mest intima erotiken, men inte om döden, säger hon. Det borde finnas plats för både sex och död. Det finns andra kulturer som har gjort det, men vår kultur vill inte erkänna döden.

Att det blev så kan delvis förklaras med psykologins utveckling, och Sigmund Freud som inom psykoanalysen lyfte fram sex som en av de viktigaste drivkrafterna.

Å andra sidan sett, konstaterar Britt-Mari, har synen på döendet förändrats. De senaste åren har attityden i det stora hela gått från att vara extremt kliniskt – hon jämför med 1970-talet och hur opersonligt döendet då kunde vara på ett sjukhus – till att blir mer existentiellt och inkluderande.

– Lyckligtvis finns det människor som kan gå in i sorgen och även hjälpa de sörjande och delta där.

Hon tänker på den palliativa vården. Numera har allt fler möjlighet dö hemma med sina nära och kära – om vårdsituationen tillåter det.

Dö bra

Det nationella forskningsprogrammet Dö bra har varit igång sedan 2014, och utgår bland annat från grundtanken att döden må vara oundviklig, men ett dåligt döende inte behöver vara det.

– För många är döendet lika mycket en social som medicinsk företeelse, säger Carol Tishelman, forskningsledare hos Dö bra.

Man bedriver olika projekt, bland annat så kallade dö bra-kaféer. Det är ett initiativ som kan ge möjlighet för människor att utbyta erfarenheter och funderingar kring olika frågeställningar, som exempelvis ”vem är viktig för mig om jag blir svårt sjuk?” och ”vad är viktigast för mig när jag tänker på min egen vård i livets slut?”.

Ett verktyg som har tagits fram är en kortlek med 37 påståenden om sådant som kan vara viktigt för en i livets slutskede. Bland annat har Pensionärernas riksorganisation (PRO) startat studiecirklar utifrån korten. Andra projekt går över generationsgränserna, där unga och gamla möts för att diskutera döden.

Döstädning

För något år sedan väckte boken ”Döstädning” av Margareta Magnusson uppmärksamhet. Det talades om en trend att städa före sitt frånfälle. Men att det skulle vara ett exempel på att vi människor har lärt oss att omfamna tanken på ett slut stämmer inte, menar Britt-Mari Näsström. Att döstäda är ett begrepp som äldre generationer var bekanta med.

– Man tänkte på sitt eftermäle och så döstädade man. Det här är mitt det ska jag inte lämna efter till nästa generation. Det här minnet ska jag ta med mig i graven.

Man rensade bort fotografier som inte var fördelaktiga och brev som man inte ville att någon skulle läsa. Kanske trasiga kläder. När man skulle lämna sin tillvaro skulle det vara rent och snyggt i huset. Inget solk eller smuts och ingen oordning.

– Jag förstår det litegrand. Jag är i den åldern och tänker att det här måste jag slänga bort innan jag dör så att inte barnen undrar varför jag har sparat det, säger Britt-Marie.

I sitt ämne religionshistoria kommer hon i kontakt med döden på olika sätt, och hon tycker att det är självklart att vi ska låta döden vara en del av oss. Att trycka bort tankarna till morgondagen eller när det är dags kan föda mycket ångest.

– Det är bra att tänka på döden. Men inte för mycket, vår främsta funktion vi har är att leva. Och leva ett gott liv, säger Britt-Mari Näsström.