Lika lätt som det förvånande nog visade sig vara att stänga ner världen, lika svårt verkar det vara att öppna den igen.

I grannländerna öppnas nu skolor, affärer och restauranger. För varje ny verksamhet som försöker återgå till det normala finns risken för nya virusutbrott.

I de politiska korridorerna bits oroligt på naglarna. De traditionellt statsbärande partier som haft så svårt att hävda sig bland algoritmer och Twittertjut har de senaste veckorna skjutit i höjden i mätningarna. Presidenter och regeringschefer har förtroendesiffror som bara slås av mytiska figurer från förr med namn som Erlander eller Kekkonen. Det här är en nyvunnen och eftertraktad gunst som ingen ledare vill förlora.

Därför blir de politiska avvägningarna svåra, och ibland ganska avslöjande.

Som när danska Sundhedsstyrelsen lät förskolorna öppna igen, men med påbudet att barnen måste hållas åtskilda. Lek ska företas med två meters mellanrum.

Man undrade om de alls hade sett ett barn där uppe i myndighetsbyggnaden.

Den största diskussionen i flera länder handlar om gränserna. Pandemin slog ju inte till i ett politiskt vakuum. Det må vara vår ute, men vi lever i politisk höst. De auktoritära har stormat fram mer taktfast än på decennier. Ropen har ekat med krav på kontroll, hårda batonger och gränser som håller ute allt det som är farligt. Ingen pratar om längre om en stark stat som fördelar från rik till fattig. Statens uppgift är än en gång att hålla de fattiga på deras plats (vilket råkar vara var som helst som inte är här).

Så när faran kom i form av ett litet virus gjorde man som man alltid gör och stängde gränsen lite mer.

Ingen folkhälsomyndighet någonstans har vad jag kunnat se föreslagit eller ens försvarat de här besluten. Men stängda har gränserna förblivit.

Så kommer då den stund då de ska öppnas lite grann igen. Frågorna hopar sig. När? Och för vem?

I flera grannländer diskuterar man att öppna för vissa, men kanske inte för svenskar. I Danmark kräver Dansk Folkeparti och borgerliga Venstre att gränsen till Sverige hålls stängd även när den öppnats mot Tyskland och Norge. Att smittspridningen just nu är större i Köpenhamn än i Skåne spelar ingen roll. Den lite avvikande svenska strategin gör oss till ett perfekt föremål för coronapolitikens egen gränspopulism. ”Svenskarna kan stanna där” meddelar Venstreledaren.

Sveriges regering rasar förstås. Nordenminister Anna Hallberg (S) meddelar att en fortsatt stängd gräns över Öresund vore ”diskriminering”.

Och det har hon ju alldeles rätt i. Ändå blir man lite förvånad. Det var trots allt ganska länge sedan sist en högt uppsatt svensk socialdemokrat gick till storms mot att gränser används så. För att stänga ute de människor man inte vill se här.

Tänk ändå. Vad annorlunda världen blir, när man inte längre är den som stänger ute. Utan den andre.