Som svarta människor, och särskilt som svarta afrikanska kvinnor boende i det globala Syd, anses våra kroppar i första hand vara primitiva instrument för, och förmedlare av, sjukdomar. Detta i länder vars rådande verklighet har formats och skapats av våldsamma orättvisor, trauman och ojämlikheter kopplade till rasistiskt kolonialt förtryck och segregation. Vi ses obevekligen som bärare av smitta. Vi utmålas som umbärliga, icke minnesvärda platser för påtvingade experiment.

Men sanningen är att vi, utifrån vilka vi är och vilka erfarenheter vi har, bär på lösningarna till hur vi ska ta oss igenom den här pandemin, liksom vi tidigare har tagit oss igenom hiv och aids och ebola.

Låt mig förklara varför jag ser oss som de som bär på lösningarna. Under årtionden har afrikanska kvinnor och kvinnor från det globala Syd, särskilt i feministiska och sociala rättviserörelser, liksom i fredsbyggande rörelser, varnat världsledare för att den ojämlikhetens väg som de har drivit världen till inte har varit hållbar, inte livskraftig. Och att den slutligen skulle bli till en källa till fruktansvärd fara för världens folk.

Covid-19 har i princip lyft locket av allt det som kvinnor har larmat om. Vikten av att se till att det finns allmän, kvalitativ, billig och tillgänglig sjukvård för alla medborgare i världen. Snarare än den politik som världsledare kämpat för – privatiseringar, avgiftssystem och, förvisso, effektivitet. Vi har varnat för de hemska villkoren för hälso- och sjukvårdspersonal vad gäller löner och rättigheter, men också det låga antalet läkare och sjuksköterskor i förhållande till befolkningen, vilket har utsatt oss för risken att inte få någon vård alls.

Förutom folkhälsan och vår rätt till hälsa och välmående har vi varnat för de utmaningar som är kopplade till den stora bristen på samhällstjänster, som tillhandahållande av rent dricksvatten till hushållen. Och varnat för att den nuvarande situationen som innebär att vattnet är kringskuret av nätverk av globala kapitalistiska karteller skulle leda till en obegripligt stor katastrof.

Dessutom har vi larmat om ohållbarheten i den nyliberala globaliserade kapitalismen och hur det utsätter oss alla för risk för återkommande pandemier, liksom tankegångar om allt mer militariserade stater snarare än demokratiska, rättvisa och jämlika sådana.

Vi har också larmat om den oroväckande situationen för utsatta egenföretagare och arbetslösa runt om i världen. Arbetslöshet, hemlöshet och avsaknad av sociala skyddsnät för de som är utsatta och hjälpbehövande har skapat de villkor som pandemier kan frodas i.

Vi har också tagit upp problemet med otillräckligheten gällande världens ledarskap. Den arroganta elitismen hos den styrande klassen, deras straffrihet och deras totala immunitet mot att hållas ansvariga för den omåttlighet som de skapat och åtnjutit, men som den här pandemin visar att de inte är immuna mot.

Så vad är lösningen? Att bygga samhällsgemenskap. Detta för att alla värden som vi har rätt till och kräver har berövats oss, det enda som finns kvar för och inom oss är den centrala vikten av sammanhang och gemenskap. I en globaliserad värld som har idealiserat och gjort individualism till en fetisch, eller ”jagets” överlägsenhet, har vi envist hållit fast vid det kollektiva ”vi” eller ”oss” eftersom vi har förstått att mänskligheten är starkt sammankopplad.

Att samhällen handlar om kollektivet snarare än ”mig”. Ingen annanstans är detta samhälleliga motstånd tydligare än i det globala Syd. Och det är här svaren finns, bland de mest marginaliserade människorna som i årtionden har levt utan det stöd eller den uppmärksamhet de förtjänar från regeringar världen över. Utan istället överlevt på ömsesidigt mänskligt erkännande.