I boken Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk kämpar den anonymiserade men verkliga huvudpersonen Beata med att leva upp till socialtjänstens alla byråkratiska regler och krav. Hon måste gång på gång bevisa att hon är fattig nog för att förtjäna såväl hjälp, inte bara inför socialens handläggare utan även inför sina vänner och sin familj. Ingen verkar förstå problematiken i systemet: Att trots att såväl omvärldens reaktioner och vårt sociala skyddsnät grundar sig i empati innebär själva idén om att vissa förtjänar bistånd men andra inte, och kontrollen därav, ett systematiskt nedtryckande som stjälper snarare än hjälper.

Att vara fattig blir inte bara en faktisk ekonomisk position, det blir även en roll som måste spelas för att väcka omvärldens medkänsla. Man måste vara fattig på rätt sätt, oavsett hur kontraproduktivt det är i det långa loppet. Man måste till och med se korrekt fattig ut. Hemlösa som fått donerade begagnade märkesjackor blir ifrågasatta för att de inte sålt jackan för en hundralapp istället för att värma sig i den över vintern, flyktingar och tiggare med mobiltelefoner avfärdas som bedragare, trots att det i dag inte ens finns några telefonkiosker längre. Men sådan är empatins baksida när det gäller fattiga; ologisk och irrationell. Först när den fattige skurit av alla sina möjligheter kan den hjälpas. En stund.

Och det är i enlighet med denna (o)logik som kontrollerna runt vårt sociala skyddsnät är uppbyggda. Inte för att vi inte har empati för dem som vi tycker förtjänar hjälp – men för att vi inte vill hjälpa dem som inte förtjänar det. Knappt ens dem som uppför sig exemplariskt enligt fattigdomsprofilens alla fördomar – det måste ju vara något de gör dåligt, annars skulle de ju inte sitta i den situationen, eller hur? ”Självklart måste det finnas kontroll av bidragstagarna” säger både Beata själv och många av de skribenter som tyckt till om boken, och bakom den meningen ligger all den misstro som ett system baserat på känsla snarare än förnuft för med sig.

Det håller inte. Det är ytterst förmätet av oss att tro att huruvida vi tycker att någon gjort sig förtjänt av medkänsla borde styra vem som får hjälp. Snarare borde samhällsgrunden byggas utifrån principer om människors lika värde och långsiktig ekonomisk rationalitet. Som ett inkomstgolv, exempelvis. Beata frågar sig upprepade gånger om inte medborgarlön vore ett bättre system än det nuvarande. Jag kan inte annat än att hålla med, när alla pilotprojekt med basinkomst världen över visat att de positiva effekterna som kommer med ekonomisk grundtrygghet inte bara gynnar individer utan hela samhällen i form av bättre hälsa, mer utbildning, mindre kriminalitet och fler småföretag.

När människor ändå argumenterar emot basinkomst utifrån en tanke om att fattiga måste förtjäna att leva, då står det fullkomligt klart. Det är dags att byta ut den kortsiktiga känslopolitiken mot långsiktig rationalism. Vi kan inte bygga ett samhälle på godtycklig empati.