Kvällen efter att Nisse lämnade Oasen kom Harmonibrigaderna dit och gjorde en razzia. Samtidigt kom Ante dit med Juha – och Harriet, som satt gömd i en resväska. Harmonibrigadisten Stella fick syn på dem, sprang efter dem och ramlade rakt in i Antes Timebandit. De andra briggisarna återvände utan henne, men nu har de fått bakläxa.
Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.
Samma kväll, på torget utanför Oasen, brann en eld som bara hade lockat en besökare under dagen. Han hette Nalle och bodde i en ruin en bit bort längs infran, och han kom ibland för en pratstund vid elden och lite byteshandel. De brukade få salt, solceller, torkad svamp och stickade tröjor, och han fick grönsaker och kryddor från vinterträdgården i ett av höghusen och ull när de hade klippt fåren.
Men när de två andra besökarna kom sa Nalle snabbt hej då. De var klädda i Harmonibrigadernas grå uniform och Freddy kände igen dem. Två dagar tidigare hade briggisarna gjort en razzia och de här två hade varit med. Nova och Égor. En vanlig razzia var mest ett spel för att visa avhopparna var skåpet skulle stå. Demonstrera makt. Den senaste gången hade varit annorlunda.
Freddy erbjöd dem så vänligt hon kunde en plats vid elden och frågade vad de ville ha. De kunde tänka sig en kopp te men sa att de inte hade kommit för att dricka te i första hand.
– Nej, men tills jag får veta vad ni vill är ni gäster, sa Freddy.
Tills ni har sagt vad ni vill, ställt upp oss mot väggen och vänt upp-och-ner på huset, ville hon säga. Nova hade gormat som en bandhund. Snyt dig, snorunge, ville Freddy svara, men hon var mån om sina kontakter med Harmonibrigaderna. Stella hade också varit med och varit ”mycket viktig på grund av sin lokalkännedom” som Nova hade sagt.
De ville prata, sa de. Égor blippade på armbandet och kanske mest var med som backup, tänkte Freddy. Nova berättade att Stella hade rapporterats saknad efter insatsen på Oasen. De visste inte vart hon hade tagit vägen och eftersom Stella och Freddy var vänner ville de höra om hon hade stannat frivilligt.
– Precis vänner är vi inte. Vi snackar skit och slänger käft när hon kommer. För mig är det jobb och det är det väl ofta för henne också. Efter i förrgår vete fan om hon är välkommen, sa Freddy och önskade att hon hade bitit ihop om det sista.
– Men insatsen i söndags var ju också för Harmonibrigadernas räkning, sa Nova.
– Det är en sak att hon kommer hit och frågar om min bror är hemma eller nåt. Även om hon frågar arton gånger på olika smarta sätt. Det som hände i förrgår var något annat. Dessutom skulle ni veta om hon var här. Ni skulle se signalen från hennes id-armband.
– Kanske, sa Égor.
Kanske? Ja, om de inte hade låst in henne i en låda med tjocka blyväggar eller något. Det hade de inte. Nova sa att de hade fått i uppdrag att leta efter henne i alla fall. De ville också tala med Noor och Canberra. Noor var i vinterträdgården om de hade lust att klättra fem våningar upp på repstege, men det hade de inte.
Canberra var i fårhagen och hjälpte en tacka som lammade, men han var just klar. Han tvättade av sig med en skopa vid regnvattentunnan och försökte låna en ren tröja av Ante, men de var för små. Som vanligt. Han tog en filt om överkroppen istället och kom och satte sig just när elden höll på att brinna ut och Nova och Égor började tappa tålamodet.
De växlade blickar när Canberra kom ut med filten omkring sig. Det var inte svårt att gissa deras tankar: Varför klädde han sig inte i djurhudar istället? Kunde han verkligen snacka? Det kunde han, men hans neandertalsstämband var inte gjorda för lågmälda samtal utan för att hojta på avstånd. Att hålla en lagom ton en längre stund kändes i halsen. Därför brukade han strö aska på en träplatta och skriva i askan när han hade något längre att säga.
– Nej, du får svara vanligt. Vi måste kunna spela in, sa Nova.
– Kan ni inte ta bilder på svaren istället? sa Freddy.
Nova invände att deras chef inte skulle godkänna det. Vem som helst kunde ha skrivit vad som helst, det fanns inga bevis. Canberra fick svara muntligt.
– Gärna, men min röst låter så här, sa Canberra med sin naturliga röst.
De ryggade tillbaka, det lät som ett rådjursskall.
– Ja, vittne två skriver alltså. På en platta med aska. Égor Sundelin kommer att filma skrivandet och dokumentera fingeravtrycken, sa Nova till sitt armband.
Regnet kom tillbaka, tunga droppar mot markisen. Nova frågade vad de hade gjort två kvällar tidigare. Och de svarade att hon redan visste att de stod uppställda mot väggen utanför Oasen med ett gäng vingar som skulle paralysera dem om de rörde sig.
– Såg ni harmonibrigadist Stella Stierna? sa Nova oberört.
– Jag såg henne när ni kom, sa Freddy.
Canberra hade sett mer. Stella hade kommit ut på torget och plötsligt börjat springa mot infran, förbi den och uppför backen. Han trodde att han hade sett någon där som hon jagade, inte Ante utan en längre, smalare person som sprang klumpigt och kanske bar på något. Men allt det här var mest rörelser i mörkret. När briggisarna skulle åka hade de ropat efter Stella men åkt utan henne.
Sen ville Égor och Nova ha en rundtur på Oasen för att själva kunna se att Stella inte fanns där. Freddy vallade runt dem medan Canberra plockade undan temuggarna och lade Timebandit 2 på ett bättre ställe. Den måste ha legat i skåpet med brädspel under razzian också och han begrep inte hur de hade undgått att se den.
Det fick honom att tänka på en sak. Han öppnade luckan till loggen som visade aktiviteten för både den och Timebandit 1. Och det såg ut som om briggisarna hade rätt. På söndagen hade ettan materialiserats på eller alldeles nära Oasen – så exakt var inte kartan. Dessutom tre levande varelser, två vuxna och ett barn, gissade han. Kanske den lilla tjejen som hade varit där och … säkert inte den där Nisse. Kanske kvinnan som hade frågat efter kaffe och någon mer? Men hon var inte heller speciellt lång. Sen hade tre vuxna och ett barn tagit Timebanditen med sig till 2020. En av de där tre kunde vara Stella. Sannolikt var det så.
Det borde betyda att briggisarna kunde se ettans rörelser i tiden, men inte tvåans. På något sätt kanske det hängde ihop med att det var en vidareutveckling av ettan, som Ante hade börjat med sedan de kom till Oasen. Det fanns en mystisk sak till i loggen, men det märkligaste av allt var det han fick syn på när han skulle stänga locket och ställa undan den. Något som pågick. Tre personer och en riktigt stor grej kom precis via Timebandit 1 till Xpan 7.
Någon kom och han stoppade snabbt undan maskinen. Det var Freddy, bara Freddy.
– De drog. Men de verkade inte nöjda, sa hon med en grimas.
– Nej, jag förstår det. Jag tror att Stella faktiskt försvann härifrån, sa Canberra.
Han visade och förklarade sina tankar om saken. Sen visade han vad som precis hade hänt vid Xpan 7. Tre personer hade just kommit dit. En kunde vara Ante, en kunde mycket väl vara Harriet.
– Det är ju inte alls bra. Vi måste dit och hjälpa dem, sa Freddy.
– Men hur? Även om vi kommer in i infran tar de oss vid ingången till Xpan 7. Och vad kan vi göra där?
Det var en enorm risk att ta och de skulle som sagt inte komma in. Canberras ögonbrynskammar skulle avslöja honom på hundra meters håll och Freddy var också lätt att känna igen. Men Noor kanske skulle kunna?
