Från många håll i landet vittnas om hur allt fler ger sig ut i skog och mark under coronapandemin. Fulla parkeringar vid naturområdena och många strövande människor med ryggsäck och termos.

– Naturen finns där som en trygghet när vi behöver den. Det som händer nu är skrämmande, och vi har också blivit mer rädda för varandra. Vi måste hålla avstånd, och då är det gott om plats i naturen, säger Petra Andersson, doktor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet, som forskat om vårt förhållande till naturen.

I städerna ligger stundtals gatorna öde när vi måste hålla oss inne på grund av viruset, men i skogen pågår livet som bäst just nu när både djur och växter vaknar efter vintern.

– Storstäder kan uppfattas som döda nu, men i naturen är man inte ensam. Där levs livet för fullt.

Social arena

Nu, när många ställen där vi normalt brukar vara håller stängt, som biografer, museer och idrottsarenor, så kan vi skapa oss nya identiteter. Kanske blir vi fräsiga seglare, morgontidiga fågelskådare eller rentav stentuffa bergsklättrare på kuppen.

– Olika typer av natur avgör hur vi blir som naturmänniskor, säger Petra Andersson.

Dessutom tar skogen, ängarna och stränderna emot oss, även om vi skulle råka ha lite hosta eller snuva så att vi inte är välkomna i sociala sammanhang just nu.

– I naturen får vi vara i fred med vår hosta.
Vi svenskar sägs ibland ha naturen som vår religion. Petra Andersson håller med om att vi har ett särskilt förhållande till hav och skog.

– Det upplevs uppenbarligen av många som att man har en särskild kontakt med sig själv då man vistas i naturen. Och det är då en positiv sida, en bättre sida av en själv.

Uppgå i alltet

Just detta är verkligen bra för oss i coronatider, tycker hon. Många av oss är oroliga och rädda nu, vilket förstås är helt naturligt, men genom att njuta av lövsus och vågskvalp behöver vi inte ägna oss åt rädslan hela tiden.

– Vi får en känsla av att uppgå i alltet, och bli en del av det stora. Alltet vill oss väl, det är välmenande.

I år är våren ovanligt tidig. Enligt Didrik Vanhoenacker, jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmuseet, är häggen redan på gång i de södra delarna av landet, och snart kan det vara dags för både syren och liljekonvalj.

Kanske kan man känna ett litet vemod över allt det vårvackra som vaknar, när mycket i världen samtidigt känns skrämmande. Men skimrande lövträd, sjungande fåglar och doftande vårblommor har också en pedagogisk funktion för oss just nu, påpekar Petra Andersson.

– Den kan berätta för oss att liv och död finns hela tiden, men inte på ett lika smärtsamt sätt som coronapandemin. Allt kommer tillbaka, och döden och livet är ett kretslopp, säger hon.