Den 4 januari publicerades en ny undersökning från Aftonbladet/Inizio som visade att SD går fram i flera för väljarna viktiga frågor. Det är viktigt att minnas att Inizio är ett institut som genomför sina undersökningar uteslutande via webbpaneler och att basen till dessa paneler rekryterats med bland annat länkar under upprörande artiklar. Det gör att det finns anledning att se försiktigt på deras resultat. Men samtidigt som vi har det i åtanke måste vi också leva med risken att de faktiskt har rätt. Att SD kanske är nära 20 procent och att de har störst stöd för sin hållning i flera viktiga frågor, som försvars- och äldrefrågor. Och med det i bakhuvudet är det kanske inte överraskande att det börjar röra sig i något av de andra partierna.

Det tog inte heller många veckor innan frågan om vem som ska regera med stöd från vem återigen stod överst på löpsedlarna. Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra meddelade i veckan att de ville gå fram med en gemensam alliansbudget och efter valet kan tänka sig att samarbeta med med ”alla partier” i riksdagen, i enskilda frågor där förutsättningarna finns. Det är svårt att inte dra sig till minnes Reinfeldts intervjuserie Toppmötet, där Reinfeldt intervjuade bland andra Danmarks före detta premiärminister, Anders Fogh Rasmussen. När de kommer in på frågorna om hur det var att regera med stöd från Danskt Folkeparti blir det tydligt att de inte hade några stora problem med synen på migrationen och invandringen, tvärtom stod Venstre för ungefär samma politik. Och det är väl också där den stora skillnaden mellan svensk och dansk politik legat. Men vi kan inte längre vara säkra på att den skillnaden finns här heller, tvärtom nämns inte ens Sverigedemokraternas syn på invandrare när Kinberg Batra listar olika skäl till att SD inte kan ingå i regeringen.

Även om det kan tyckas förväntat att det kom ett sådant här utspel i samband med att SD går framåt och vi närmar oss nästa val, så tror jag att det är få som inte förvånas över att Moderaterna gick ut allena. Att utspelet kom trots att resten av alliansen inte var med på tåget. En bild som bara förstärks av att Centern gått ut kraftigt med kravet på att Moderaterna väljer mellan SD och Alliansen.  Att M går ut själv ger oss också anledning att ställa oss frågan om var vi står om två år. Om SD, KD och M tillsammans ligger i närheten av 45–50 procent. Klarar då M att, som C och L, avstå regeringsmakten för att SD inte ska få direkt inflytande? Jag är skeptisk. Klart är i alla fall att normaliseringen av SD fortskrider. Den migrationspolitik som SD förespråkade för två år sedan är i praktiken genomförd i dag, det största oppositionspartiet talar obehindrat om att samarbeta med SD i vissa frågor och allianspartierna kan inte ta SD i mun utan att samtidigt försöka låta påskina att V är lika illa (V är inte lika illa).

Det är måhända tidigt att måla Jimmie Åkesson på väggen, men vi bör förbereda oss på möjligheten att vi i framtiden ser honom i Rosenbad. Och det måste genomsyra den politik vi bedriver. Som togs upp här på ledarplats i Syre för två veckor sedan kan vi inte utgå från den ”goda staten”. Tvärtom måste varje förslag vi lägger vara sådant att vi kan tänka oss samma lagar, men med den värsta tänkbara av regeringar. Det innebär till exempel att Riksbankens funderingar på att införa e-valuta måste styras om så att integritetsskyddet är inkluderat. Vi kan inte ha ett mediestöd som bygger på godtyckliga politiska bedömningar. Det som är ”demokratiska principer” i dag behöver inte vara det om fem år. Men det innebär också att vi måste acceptera och följa domsluten om datalagringen, att vi begränsar FRAs möjligheter att signalspana på medborgarna och skyddar storskaliga register som PKU-registret från klåfingriga politiker. Och det är sannerligen dags att rulla tillbaka lagarna som tillåter att militär används mot den egna befolkningen.